Inte dum, bara trög

Det är rätt okej faktiskt. På sätt och vis vänjer man sig vid smärtan. Men inte på det vis somliga tror. Bara för att man vänjer sig vid smärtan betyder det inte att den känns mindre, man bara noterar liksom. ”Aha, det är på DET viset idag”
Det gör fortfarande lika ont, det är fortfarande lika jobbigt, det skär fortfarande, bultar, hugger och bankar. Men att slösa energi på tankar som ”åååh vad ont det gör”, det hjälper ju liksom inte. Den lilla energi man har över, när smärtan och värken tagit sitt, ja, den tycker jag man ska slösa på sånt som är viktigt. Familj, vänner, roliga saker (även om de suger musten ur en fullständigt) och tja, försöka ta in livet.

Det lilla hjärtat har mormor gjort, det stora fick jag av min "syster"

Jag har gjort för mycket idag. Även om jag egentligen nästan inte gjort någonting. Enligt somliga alltså. Såna där förståsigpåare. Såna som vet att det är si eller så, för de har de läst någonstans. Såna som skiter ur sig de mest häpnadsväckande ordspyor. Ni vet… ”såna där”…

Idag har jag nämligen handlat. Jag har som regel att aldrig handla på fredagar. Det är för mycket folk. Hejsan hoppsan ditt nötskal. Gissa hur många som är ute och handlar en lördag efter löning?
Gaah! Så puckat av mig.

Men men… Mat. Check. Arbetshandskar. Check. Åka hem. Check. Gå ut med hunden. Check. Koka och hälla upp kaffe. Check. Inte kunna dricka kaffet eftersom kroppen fullständigt stängt ner. Check.

Sen fick jag för mig att pyssla lite. Jobba med händerna. Känna att jag gjorde nåt.
Vilket jävla pucko jag är. *skakar på huvudet* Eller alltså, egentligen är jag ju inte puckad på riktigt, det är bara det att fibron gör att jag lätt glömmer. Sedan vill jag nog inte komma ihåg heller.

Jag förtränger gärna att kroppen kommer sparka bakut om jag gör mer än en ”stor” grej per dag. Eller glömmer. Eller både och. Jag har inte vant mig än. Måste komma in i rutinen att jag är halv nu. Om ens det. Min kropp orkar ungefär en fjärdedel av det den orkade förut. Det gör ont, i både kroppen och själen, att vänja sig vid den rutinen. Vill inte! Kan själv!

Tror jag fick fram vad jag ville skriva. Armarna är domnade, höfterna och ländryggen ilar och jag får hela tiden rätta stavfel eftersom fingrarna inte hänger med… Får rätta mig själv lite. Hela kroppen är domnad. Det är jobbigt. Blir besvärligt med nattpromenaden då, när benen inte hänger med.

Dags att vila innan det är dags då…

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, värk, fibromyalgi, acceptans, domningar, handla, familj, vänner, livet

Sökord å skåpmat

Jag gillar sökord, på alla mina bloggar och det här blir första gången i den här bloggen. Jag har nämligen tråkigt… Det börjar bli gammal skåpmat, smärtan, värken, yrseln allt det andra fibroskitet… Egentligen börjar jag nog vänja mig lite vid smärtan men så fort jag får feber (vilket händer ungefär två vändor a 3 dagar i stöten per månad) då kajkar allt ihop. Kroppens muskler har glömt bort hur de ska göra för att röra på sig, yrseln och ostadigheten blir extrem och febern slår ut kroppen fullständigt. Orkar ingenting. Körde till Apoteket. Handlade lite mat när jag ändå var ute. Vad hände när jag kom hem? Zzzzzz…

*tar en välbehövlig paus o vilar ögonen på NCIS*

Nå. Sökord då? Inte lika roliga som de på de andra bloggarna men ändå…

* fibromyalgi,vaccinering -
Ja, varför inte? Jag tog beslutet att vaccinera mig för att jag har fibro, men visst var jag nojjig…
* konstiga tankar vid dålig sömn -
Nä, inte då. Däremot helt spejsiga drömmar när jag tagit mer än en halv Citodon
* fibromyalgi triggerpunkter -
Finns 18 och sitter i alla fyra kvadranter på kroppen.
* tramadol fibromyalgi -
För mig ger det effekten av en riktigt dålig bakfylla och i princip noll effekt av smärtlindring
* ilande värk från höft ner till fot -
Jotack, så gott som dagligen
* kommer inte ur sängen fibromyalgi -
Ibland så
* potaisbössa -
Kan man använda till massa saker, tror jag…
* nya fibrobloggar -
Här är en av de ja, välkommen
* försäkringskassan fibromyalgi -
Enligt FK så kan tydligen alla fibropatienter arbeta 100% Tänk så lite de vet…

Visst, jag jobbar alldeles för mycket för att min kropp ska tycka om mig. Och jag funderar på det där ibland. Om kroppen hela tiden blir stressad av smärta, då måste den ju gradvis försämras? Alltså, motståndskraften måste ju försvagas tillslut. Och förkortas livet då? Alltså, jag menar inte att man typ dör inom femton år, men jag tror att kroppen tar slut lite i förtid liksom. Som t ex om jag inte var sjuk, då kanske jag skulle bli 85 innan jag tog ner skylten, men med fibron kanske min kropp orkar kämpa emot tills jag är 80 bara? Lite så tänker jag…

Och ja, jag tänker väldigt mycket på döden nu… Morbid kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om sökord, bloggar, fibromyalgi, smärta, feber, försäkringskassan, triggerpunkter, morbid, döden

Inte död… än…

Nä, jag har inte dött. Än. Tog baconsnuvsvaccinet i måndags. När jag gick därifrån fick jag en plötslig attack av paranoia. Metallsmak i munnen, yrsel och illamående. Trodde jag skulle få ett anfall och dö. Det gjorde jag inte.

Några timmar senare började armen göra ont. Svinont. Då var det synd om mig. Typ. Det håller fortfarande i sig. Men inte lika illa som de första två dagarna. Skönt det. Gjorde ont som i he-te så fort jag kom åt stickstället. Har inte fått några andra biverkningar. Förrän nu. Fryser och svettas om vartannat, lätt feber och resten är fibroskit.
För det vet jag. Jag har nämligen bollplankat med P idag. Det som händer i min kropp idag är nytt för mig, men det är fibroskit det också. Bajs.

Har försovit mig två dagar på raken. Idag med en hel timme men trots det lyckades jag skynda mig på utan att känna mig ett dugg stressad *tummen upp för mig själv* Utöver detta mirakel kom jag också i tid till jobbet, fan vad duktig jag är… haha!
Men i alla fall, när jag väl gick upp så kändes min kropp konstig. Den satt liksom inte ihop (det har jag känt förut), det som var konstigt imorse var den fruktansvärda ostadighetskänslan. Kroppen skakade inombords, eller mer vibrerade kraftigt. Hjärnan befann sig i en centrifug och ögonen hängde inte med alls. Extremt läskig känsla. Smått surrealistisk.

Sov/vilade på jobbet. Kurade ihop mig på stolen och hängde överkroppen på skrivbordet. Huvan över huvudet så ljuset stängdes ute lite. Vibrerandet i kroppen och ögonen som studsade var inte mycket att göra åt. När frossan satte in drog jag fleecefilten om mig och log när jag hörde hunden sucka nöjt under skrivbordet.

När det var dags för hemgång kändes det bättre. Åkte hem i utkanten av Stockholms city, sakta genom tunnlarna, över broarna och ut i mörkret jag kallar ‘hem’. Min ö. Min trygghet. Den som då och då rivs sönder av tillfälliga vägarbeten och permanenta nybyggen.

Hunden vaktar som tusan just nu. Han känner hur jag mår i kroppen. Jag kan inte lura honom. Har jag ont så går han lugnt och sansat vid min sida. Men i mörkret finns det faror och de vill han skydda mig från. Han vet ju inte att ingen skulle få för sig att ge sig på mig. Inte med en ”nästan-40 kg-skitstor-mördarhund” i kopplet. Det är inte hela sanningen….

Han väger bara 38 kg och någon mördarhund är han inte. Han har inte ens vapenlicens. Och dessutom alldeles för stort hjärta för att mörda någon. Å andra sidan är han min trygghet, min livvakt. För jag har sett prov på hans försvar. När jag blev ”attackerad” av en fullgubbe (dvs han var full, odräglig och tippade nästan över mig, mot mig), då tog det hus i helsicke! Sedan dess är jag fullständigt trygg i att min fyrbente livvakt ställer upp om det skulle behövas.

Läs även andra bloggares åsikter om svininfluensan, vaccin, paranoia, fibromyalgi, smärta, oro, sömn, hund, bilkörning, stockholm, skydd, trygghet

Smärtdjävulen o spadag

De senaste dagarna (eller ja, faktiskt ända sen jag fick diagnosen) så har jag ofta trallat på den gamla slagdängan med Lena Ph, ni vet… ”Ont det gör ont det gör ont å jag fattar ingenting ska det vara så här? Och alla omkriiiiing, de fattar ingentiiiing åååååh det gör ont!”
Inte för att hennes låt egentligen har något med smärtdjävulen att göra men smärta som smärta liksom. I textform kan den appliceras på lite allt möjligt tycker jag.
…… Hrmm… nu kollade jag texten och upptäckte att jag tydligen gjort mig en egen variant på texten. Inte så konstigt kanske… Det är absolut inte min typ av musik, jag är mer åt AC/DC och Volbeat-hållet (bland mycket annat, kan lika gärna lyssna på Frank Sinatra och Aretha Franklin också).

Texten som den ska vara:

Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, så ont

Länk till sidan där jag hittade texten

Så ska det vara tydligen… jaja… Hur som helst, fredag till tisdag var jag uppe på 8 på smärtskalan. Samtliga dagar! ”Påhittad lyxsjukdom”. Jävla idioter! Ni får hemskt gärna byta med mig! Men tro inte att jag tänker byta tillbaka sen, era trångsynta stackare!

På tisdagkvällen tog jag en Alvedon Forte, den hjälpte ungefär lika mycket som Tramadolen gjorde (dvs mycket lite) men jag fick ingen ”baksmälla”. Och på onsdagen låg jag på 5. Tacksamt eftersom jag skulle på spa med mor och moster. Tog med mig AF ifall att det skulle bli hemskt. Men det gick bra. Jo, man vänjer sig. Det som var svårast var att hålla sig vaken. Somnade till ett par gånger under behandlingen (50 min) och hade svårt att få gruset ur ögonen. En riktigt utmattande, överväldigande trötthet som gjorde att jag i princip gick i en dimma. Ingenting hjälpte. Kaffe, kallt vatten, frisk luft… nope, nada. Den kvällen gick jag och la mig kvart över nio på kvällen. Somnade som en klubbad sten och sov hela natten. Lika trött igår morse, piggare idag.

Även om kroppen i sig är piggare, så är hjärnan lika trött tyvärr. Jag är trög, inte dum, det är skillnad (citerar Dr K igen, säger hon att det är så så litar jag på det, jag menar – hon är ju liksom expert på sånt här)

På måndag ska jag vaccineras. Hostar, nyser och har ont i bröstet, men har ingen feber så då är jag inte sjuk, jag har fibromyalgi… Gaah!

Undra om någon tar hand om hunden om jag måste in på sjukhus? Sånt funderar jag på. Målar Fan på väggen innan han står i farstun ens en gång. Men alltså. Jag har fått för mig att eftersom jag redan har astma och nedsatt immunförsvar så kommer jag bli supersjuk och typ dö… Och då oroar jag mig för min fyrbente kamrat. Någon måste ju ta hand om honom liksom. Jag har inga barn, jag har hund. Och som läget är/har varit i mitt liv så är det ett mycket medvetet val. Hund. Inte barn.

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, fibromyalgi, läkare, tramadol, alvedon forte, smärtskala, lena philipsson, volbeat, ACDC, frank sinatra, aretha franklin, spa, ansiktsbehandling, vaccinering, svininfluensan, hundar, barn

Påhittat?

Jag mår fortfarande pest. Vet inte egentligen vad det beror på. Tramadol-baksmällan? Fy fasen. Den hjälpte inte så fasligt mycket, och idag mår jag illa, har migrän och känner mig allmänt tilltryckt. Och så är det smärtan i ögonen som inte vill ge med sig. Ofta är det höger öga, ibland båda. Och när jag får sånt där tryck och skarp smärta blir jag orolig. Särskilt när det ser ut så här också:

Klicka för större

Gillar det inte alls… Får för mig saker ibland. Att fibron inte är det enda skit jag har i min kropp. Jag inbillar mig säkert bara men, jag har läst att fibro-diagnos får man när man uteslutit andra sjukdomar. Det har inte gjorts. Det ”enda” som uteslutits är hjärntumör, borrelia, sköldkörtelproblem och depression. Men det finns ju så många andra diagnoser, som är ”nästan-lika-samma”. Och när doktor K dessutom sa att ”det spelar egentligen ingen roll var man trycker…” Eh? Nähä? Men hur vet man då i så fall? Men visst, jag har 13 punkter som gör så ont (fasen vet om jag inte har fler, även om de inte ”var i gasen” när hon klämde… eller?) Så enligt fibrokriterierna har jag ju fibromyalgi. Men ändå funderar jag. Måste sluta med det, annars får jag A på mig…

Visserligen räcker det med fibron, den är tillräckligt irriterande skitjobbig, men när jag inte har lärt mig riktigt, vad som är fibro och vad som är något annat ja… då funderar jag. Och så frågar jag mina fibrovänner. Det är likadant för de. Fibromyalgi – en påhittad lyxsjukdom läste jag i en kommentar till en debattartikel i AB eller om det var i en blogg, jag minns inte längre (jo, en blogg var det. Den här). Fan vilka idioter det finns. ”Lyxsjukdom”. En lyxsjukdom skulle ju vara om man fick vara frisk, pucko!

Läs även andra bloggares åsikter om fibromyalgi, smärta, tramadol, baksmälla, oro, diagnoser, bloggar, påhittad lyxsjukdom, idioter

Slutkörd

Jag är slut som artist… jepp. Helt överkörd, manglad och tvärtrött.
Antagligen har jag bara mig själv att skylla.
Hockey i fredags, två perioder inte en, igår diskade jag, lagade mat och just ja, tvättade (alltså det är dödligt trist att tvätta, hade jag varit rik hade jag haft någon som gjorde det åt mig). Utöver det så gick jag en långpromenad i skogen med hunden. Efter 45 minuter var jag så slut att jag allvarligt funderade på att lägga mig ner och vila. Det var en jobbig kvart att ta sig hem.

Idag försökte jag göra ingenting. Det gick ganska bra, förutom att jag fick för mig att gå ner och handla. Tungt blev det. Två kassar. Men jag vågade inte sätta mig bakom ratten och köra ner till affären faktiskt. Överjordiskt trött, balanssvårigheter, ont i ögonen och sån där ilande smärta som skjuter genom kroppen som undervattensmissiler…
Noll kul.

Och så har jag försökt få igång kroppen, men det händer ingenting… Inte ens när jag påminner mig om att jag får köra bil till jobbet. Jag älskar att köra bil, även om det ibland gör ont att vrida ratten och trycka ner pedalerna och till o med bara sitta.
Min energinivå är nere på noll, känns som det surrar i hela kroppen just nu. Och hjärnan fungerar måttligt. Är förvirrad och vet inte mycket just nu.
Vill bara sova.

Läs även andra bloggares åsikter om fibromyalgi, sömn, smärta, hockey, foto, handla

Kusin Medicin?

Nä, den där Arcoxia ger jag inte mycket för tyvärr. Jag, som annars somnar skönt någon minut efter att skallen landat på kudden, somnar knappt alls och sover oroligt. Värken är väl sisådär som vanligt, tröttheten gör att mitt humör svänger som en berg-och dalbana, min astma blev sju resor värre och bröstsmärtorna gjorde mig nervös att jag fått en hjärtinfarkt.

Ringde till mottagningen och sa att jag skulle sluta med de men fick inget erbjudande om någon annan medicin, men men, jag har ju Tramadol och Alvedon Forte om det blir för jävligt. Just nu har jag tagit mig upp till 4 på smärtskalan. Jävla helvete! Jag skulle ju plåta hockey ikväll ju! Visserligen hade jag bara tänkt vara där i en period men ändå! Kanske fixar jag det ändå. Om jag inte somnar förstås, trött så det förslår…

Natten som gick var inget kul alls. Hatar att vara trött och så envisas kroppen med att vara vaken. Ryggen gjorde ont, benen ryckte och det gjorde ont i bröstet. Inte ens lunchpromenaden piggade upp nämnvärt. Fick mig ett gott skratt dock, hunden började nämligen yla åt kyrkklockorna som klämtade…

För att pigga upp mig lite igår innan jag åkte hem så köpte jag ny parfym. Den doftar, i det närmaste, som en parfym som en klasskompis i gymnasiet fått av sin mamma. Den var köpt utomlands och den doftade ljuvligt av viol.

Bilden lånad från Bruno Bananis hemsida (länk - klicka på bilden)

Nu är det inte riktigt samma och jag är dessutom förkyld så den kanske luktar jättedumt på mig men än har ingen klagat iaf… haha!

Igår, när jag låg i sängen och irriterande nog inte kunde somna, så låg jag och tänkte att det är konstigt det där. Jag är inte tillräckligt sjuk för att bli sjukskriven, och inte tillräckligt frisk för att orka med både heltidsjobb och ett socialt liv.

Men i och för sig… för det första är jag både van och bekväm med att vara själv, även om det kan bli tråkigt ibland och för det andra, så kan jag nog bara tacka min lyckliga stjärna att jag inte hittat annat än skitstövlar att bli kär i… För vem vet? Tänk om jag hade haft en skitstövel till gubbe och ett par ungar också! Då hade jag nog inte blivit så där jätteskoj att ha att göra med… Det räcker ju med en natts dålig sömn för att jag ska krackelera.

Beundrar verkligen de fruar och mammor (som dessutom har dubbeldiagnoser) som fixar att vara superhjältar i vardagen! Hatten av för er!

Dags för helg! Det betyder pacing och sömn och godis och ladda om batterierna för mig… Ibland önskar jag att jag kunde ha det så åtminstone en dag till i veckan…

Läs även andra bloggares åsikter om läkemedel, smärta, värk, fibromyalgi, läkare, arcoxia, smärtskala, bruno banani, parfym, smärtmottagning, trötthet

Blåst på ett eller annat sätt

Det blåser. Både ute och inne. Mina händer gör ont, axlarna skär och rör jag mig för fort försvinner golvet. Smärtan ilar i kroppen så fort jag gör något. Känner enorm frustration när jag inte kan sitta varken si eller så för att det gör ont i höfter och fötter. Hjärnan tar inte in information, känner mig onykter i huvudet (har skallen suttit o supit sig full utan tillstånd? På arbetstid dessutom?!)

Ja just det. Jag är på jobbet. De vet. Säger ingenting, bara låter mig vara. Det är bra det. För tårarna är inte långt borta nu. Visst är det konstigt? Att jag börjar gråta så fort någon är snäll mot mig och visar omtanke? Bakvänt så det förslår. Å andra sidan bölar jag högt även när jag är överlycklig och till och med när jag skrattar.

Frustrationen idag är överväldigande. Jag förbannar min kropp, svär över värken, svär över tappade ting, svär över allt. Jag vill gråta, sådär som jag gör ibland, när min kropp inte lyder mig. Precis som när jag var barn. Då sätter jag mig uppgivet på golvet och låter tårarna trilla. Hunden smyger sig försiktigt fram, kollar läget, torkar mina tårar åt mig och kryper sedan tätt intill mig för att trösta. Fan! Bara jag tänker på den omtanke och kärlek han skänker mig så måste jag svälja. Avskyr att gråta på jobbet. Det har jag gjort tillräckligt.

Och så funderar jag på hur lyckligt lottad jag egentligen är. Jag har ett fast jobb, jag har en lojal fyrbent vän som är med mig i princip 24 timmar om dygnet, året om och det kunde ju faktiskt vara värre. Ofta har jag tänkt så, och det har nog räddat mig från depressionens djupaste hål, att det alltid är någon som har det värre än jag. Kanske är det fel att tänka så men det funkar för mig. För det mesta.

Egentligen skulle jag skriva om en fundering jag haft ett tag nu:

Hur många arbetsgivare vill anställa en sjuk människa?

Hade jag varit arbetsgivare hade jag velat ha friska medarbetare, alerta och med huvudet på skaft. Såna som kan jobba till 100% även om de jobbar halvtid. Är ni med hur jag menar? Alltså, hellre en person som jobbar med full fokus på arbetet på halvtid än en som jobbar på halvfart heltid.

De tänkte nog på det, politikerna, för om folk går på socialbidrag sparar de pengar. Pengar som går till skattelättnader för höginkomsttagare.

Det är skrämmande. Spara pengar – slösa liv…

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, värk, fibromyalgi, väder, blåst, arbete, politik, försäkringskassan, utförsäkring, socialbidrag

Samma olika

Den tuffar på. Vardagen. Som vanligt. Men ändå är allt ställt på ända.

Har inte varit så trött (eller så förtränger jag tröttheten) men smärtorna har varit för jävliga. Har haft såna där fantastiskt osköna knivhugg i ländryggen, höfterna och knäna. Axlarna känns inflammerade, höfterna igenrostade – precis som armbågarna.

Försöker fortfarande vänja mig. Acceptera. Att det ska vara så här nu. För alltid. Jävla skit.

Eller ja. Det forskas ju faktiskt på fibro. Och forskning brukar ju gå snabbt inte sant… *lite ironisk* Men okej då. Det är ju bättre att de testar nya mediciner några gånger först så man inte faller ihop död rätt var det är.

Politikernas valfläsktjafs mäktar jag inte med idag. Den ene säger si, den andre säger så och den tredje håller käft.
Tycker nog att de ska göra som i det där brittiska programmet, The secret millionare, så de får lite insikt i hur verkligheten ser ut för deras väljare. För de verkar glömt det. Hur verkligheten för majoriteten av Sveriges befolkning ser ut. Å andra sidan är det nog rätt svårt att vara så värst hemlig om man är beslutsfattare… Kanske…

Vännerna utförsäkras. Jag mår illa. För jag ser. Deras verklighet. Deras ångest. Deras vanmakt.

De som bestämmer över andras liv gör ett dåligt jobb. Och det skrämmer mig. Sverige har blivit isande kallt.

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, fibromyalgi, forskning, politik, verklighet, the secret millionaire, utförsäkrad

Värkdjävulen o sandlådepolitiker

Jaha, vad hände då? När högste chefen kom tillbaka?

Nada. Ingenting. Noll. Reaktion – ingen.

Okej, det är nog bra antar jag. Då tar han det inte på allvar och ser således heller inget problem med min fibro (då är det tydligen värre med ”den fyrbente” som hänger under mitt skrivbord på dagarna )

Och fibron fortsätter förvirra mig.

Imorse var jag stel som fasen men jag hade inte särskilt ont. Åkte till jobbet, pysslade, grejade, hade superstressigt ett tag, kroppen höll sig lugn. Och precis när jag glatt konstaterat att ”Haha! Kanske Arcoxia hjälper i alla fall!”

PANG!

Så slog den till. Värkjäfvlen! Attackerade som en vansinnig. Fötter, knän, rygg, nacke, händer, armbågar…. aaaaxlarna… yrseln gör mig seg i skallen och ögonen ser inte riktigt…

Nedslag, bakslag, besviken. Jaja, det där lär bli det svåraste att acceptera. Att värken och allt är så himla inkonsekvent. Kommer och går som det vill. Vänder upp och ner på min vardag och raserar all planering. Skit!

Igår kändes det som fredag, idag som onsdag… wtf?!

Och varför M ”argumenterar” mot Ohly med uttryck som låter såhär:
”Men förut… dååå… då gjorde ni så här… å det var skiiiiitdåligt!! Guuu’ vad ni måste va’ skitdåliga NU då, för ni gjorde så en gång förut! Ju!”
Sånt  förstår jag inte. Är inte politiker vuxna, välutbildade människor? Varför sänker de sig (oavsett partitillhörighet) till sandlådenivå hela tiden? Wow…. vilken OERHÖRD respekt vi väljare känner för de då… Inte…

Men det är nog inte så lätt att vara politiker alla gånger. Man är ju alltid sig själv närmast. Och är man rik utav he-te och får skithög lön för att försöka komma överens med sjuttitolv andra, då är det nog inte så lätt att bry sig om hundratusentals utförsäkrade stackare som kanske inte ser någon annan ekonomisk utväg än att ladda den där potatisbössan och hoppas på det bästa (eller värsta)….

Läs även andra bloggares åsikter om värk, fibromyalgi, försäkringskassan, alliansen, utförsäkrade, debatt, aftonbladet, ohly, axen, husmark pehrsson