Smärtdjävulen o spadag

De senaste dagarna (eller ja, faktiskt ända sen jag fick diagnosen) så har jag ofta trallat på den gamla slagdängan med Lena Ph, ni vet… ”Ont det gör ont det gör ont å jag fattar ingenting ska det vara så här? Och alla omkriiiiing, de fattar ingentiiiing åååååh det gör ont!”
Inte för att hennes låt egentligen har något med smärtdjävulen att göra men smärta som smärta liksom. I textform kan den appliceras på lite allt möjligt tycker jag.
…… Hrmm… nu kollade jag texten och upptäckte att jag tydligen gjort mig en egen variant på texten. Inte så konstigt kanske… Det är absolut inte min typ av musik, jag är mer åt AC/DC och Volbeat-hållet (bland mycket annat, kan lika gärna lyssna på Frank Sinatra och Aretha Franklin också).

Texten som den ska vara:

Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, så ont

Länk till sidan där jag hittade texten

Så ska det vara tydligen… jaja… Hur som helst, fredag till tisdag var jag uppe på 8 på smärtskalan. Samtliga dagar! ”Påhittad lyxsjukdom”. Jävla idioter! Ni får hemskt gärna byta med mig! Men tro inte att jag tänker byta tillbaka sen, era trångsynta stackare!

På tisdagkvällen tog jag en Alvedon Forte, den hjälpte ungefär lika mycket som Tramadolen gjorde (dvs mycket lite) men jag fick ingen ”baksmälla”. Och på onsdagen låg jag på 5. Tacksamt eftersom jag skulle på spa med mor och moster. Tog med mig AF ifall att det skulle bli hemskt. Men det gick bra. Jo, man vänjer sig. Det som var svårast var att hålla sig vaken. Somnade till ett par gånger under behandlingen (50 min) och hade svårt att få gruset ur ögonen. En riktigt utmattande, överväldigande trötthet som gjorde att jag i princip gick i en dimma. Ingenting hjälpte. Kaffe, kallt vatten, frisk luft… nope, nada. Den kvällen gick jag och la mig kvart över nio på kvällen. Somnade som en klubbad sten och sov hela natten. Lika trött igår morse, piggare idag.

Även om kroppen i sig är piggare, så är hjärnan lika trött tyvärr. Jag är trög, inte dum, det är skillnad (citerar Dr K igen, säger hon att det är så så litar jag på det, jag menar – hon är ju liksom expert på sånt här)

På måndag ska jag vaccineras. Hostar, nyser och har ont i bröstet, men har ingen feber så då är jag inte sjuk, jag har fibromyalgi… Gaah!

Undra om någon tar hand om hunden om jag måste in på sjukhus? Sånt funderar jag på. Målar Fan på väggen innan han står i farstun ens en gång. Men alltså. Jag har fått för mig att eftersom jag redan har astma och nedsatt immunförsvar så kommer jag bli supersjuk och typ dö… Och då oroar jag mig för min fyrbente kamrat. Någon måste ju ta hand om honom liksom. Jag har inga barn, jag har hund. Och som läget är/har varit i mitt liv så är det ett mycket medvetet val. Hund. Inte barn.

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, fibromyalgi, läkare, tramadol, alvedon forte, smärtskala, lena philipsson, volbeat, ACDC, frank sinatra, aretha franklin, spa, ansiktsbehandling, vaccinering, svininfluensan, hundar, barn