Det går (inte så) bra nu

Näe, mår inte jättebra rent mentalt.

Har ont i huvudet i princip varje dag, illamående och trött. Och jag vet precis varför.

Min älskade vän, min fyrbenta pälsbäbis är en gammal gubbe med svagt bakparti och äter medicin varje dag.

Han leker fortfarande, vaktar fortfarande, är faktiskt fortfarande på alerten, men hans kropp dansar inte lika väl som hans valpiga sinne…

Jag bävar inför dagen han måste gå vidare utan mig. Inte för att han kommer lida, men mitt lidande kommer börja. Och jag är smärtsamt medveten om hur ont (jo faktiskt, fysiskt också) det kommer göra när han går utan mig…

Dessutom har jag en kollega som beter sig … slemmigt. Det började när jag, i förbifarten bara, bekräftade att jag inte bryr mig om min nästa sängkamrat är en man eller en kvinna. Han blänger på mig, typ klär av mig med blicken, och det är galet obekvämt. Uuuh…

Nåja… Saker och ting löser sig. Det är lite tight med ekonomin just nu, 11 000 i veterinärräkningar (efter försäkringen ersatt alltså) men… det löser sig. Med ekonomin. Jag har sparkonton och fonder. Lugn och fin, sitt i båten.

Men stressen över att tiden med min bästis rinner iväg snabbare än jag vill… Skrämmande. Gråter titt som tätt men försöker hitta guldkorn och skapa fina minnen under tiden vi har kvar.

Såja! Tålamod!

Nu så! Min bästis mår mycket bättre! 😀

Han behöver inte gå upp mitt i natten längre, är piggare och tja…. sig själv! 🙂

Tänker ändå på tiden efter honom. Kan jag ens ha hund sen?

Det kliar i ögonen, jag får nässelutslag… fan.

Nåja. Nu är nu och det är rätt himla jättebra faktiskt.

Det enda smolket i bägaren är att jag bjudit in en massa fotovänner till en get-together och den person som tidigare varit som ett syskon, har inte ens svarat. Nåja. Sånt är livet kanske.

Hur är det med dig då? Allt väl hoppas jag!

Livet är som det är

Min EDS är värre just nu. Beror på stress och oro.

Min bästis är sjuk och jag är plågsamt medveten om att vi inte har lång tid kvar tillsammans. Eller ja, jag är ju lite ambivalent lagd så…

Å ena sidan är jag väldigt snabb att måla Fan på väggen innan han ens står i farstun, å andra sidan är jag envis, hoppfull och full av tilltro.

Min fyrbenta följeslagare, han som alltid är där. Han som är en så känslig själ, som ger mig så mycket kärlek och glädje. Han är sjuk. Han är (skit)gammal. Haltar lite av sin artros. Har fått diagnosen Cushings syndrom. Har pålagringar i ländryggen. Väcker mig mitt i natten för att han behöver gå ut. Kan hålla sig i nästan två timmar på dagarna. Begränsar mitt liv i viss mån men alltså… Jag gör vad som helst för honom.

Jag förbereder mig på den där dagen. Dagen då jag måste låta honom slippa lida och låta mitt eget lidande börja. Det går rätt bra. För det mesta. Ibland bryter jag ihop och fulgråter så jag tappar andan.

Vem är jag ens utan honom? Halv?

Han är fortfarande pigg och glad även om han stånkar och stönar lite stundtals. Han sover mer. Han äter mediciner och är samma charmiga kille jag känt nu i elva och ett halvt år. Han selektiva hörsel är ”värre” 😉 och han gubbmuttrar, pruttar och snarkar som vilken gammal gubbe som helst. ❤

En dag med Ehlers Danlos

Igår var första gången på väldigt länge jag behövde ta 2 Citodon till natten.

I flera veckors tid nu har jag sovit ”stötigt”.

20.30 – 20.50 Kvällspromenad med hunden.

21.15 Går och lägger mig.

02.37 Väcks av hunden som behöver gå ut.

02.40 – 02.45 Kiss och bajspromenad med hunden

02.50 Somnar om

05.35 Väckarklockan ringer

Ungefär de tiderna, varje dag, i flera veckor. Det sätter sina spår.

Igår var dessutom extra stressig/jobbig. Både mentalt och fysiskt.

Svårt att somna i söndags, skittidigt morgonpromenad med hunden, sen somna om (svårt!) och sen ut på vanlig morgonpromenad.

Åka till jobbet, var där 45 minuter, sen iväg till veterinären för att lämna hunden där. Som den mattegris han är var han inte alls glad åt att bli lämnad så där och jag ville inte lämna honom heller. Men men, tack vare den undersökningen och de testerna han gjorde under dagen kommer jag få reda på varför han nödvändigtvis ska ut och kissa/bajsa så tidigt på morgnarna.

Kom tillbaka till jobbet, hann jobba en halvtimme sen kom ett akutjobb som jag var tvungen att ta. Fysiskt krävande, svårt att hitta platsen och tjock dimma. Ont i armarna och höfterna när jag åkte tillbaka till kontoret.

Sköterskan hade sagt att hunden låg högt upp på prio-listan så jag kunde nog få hämta honom efter lunch.

”Efter lunch” kommer och går. Klockan passerar hemgång för min del och jag tänker att ringer de inte inom fem minuter så åker jag fan till kliniken och hämtar honom!

Då ringde de. Sa att jag kunde hämta honom efter 17.30. Det är ganska långt efter lunch.

Åkte hem och åt. Smärtan i armarna har spridit sig upp i nacken och huvudet, höftsmärtorna eskalerar och sprider sig ner i benen.

Åker tillbaka in till stan för att hämta min lilla pälskling och får med mig orden ”Veterinären ringer dig på fredag om provsvaren och för att diskutera vad hon hittade på ultraljudet”..

Eh, vaaaaa?!?! Hur kan man ens säga så!? Säg att jag får alla svar på fredag istället så jag slipper undra!

Å andra sidan har jag väl redan ställt in mig på att det troligtvis är någon typ av tumör som stör honom. Om det är i binjuren (Cushings syndrom) eller någon annanstans är mindre viktigt faktiskt. Och jag har redan en ”plan” för hans resterande liv. Inga stora operationer eller tunga cellgifter, han får hänga med så länge han är pigg och glad.

Var på ultraljud med gubben. Ingen senskada, ”bara” en blödning. Phu!

Men under ultraljudet började veterinären fråga om hans allmäntillstånd och jag berättade om hans extrema törst, att han numer väcker mig mellan 03.00 – 05.00 för att han måste gå ut för att både kissa och bajsa och att han har tappat muskler. Så det blev blod- och urinprov taget. Ska få svar idag. Att han tappat muskler ser jag som en naturlig konsekvens av den extra varma sommaren, blev inte många långpromenader då inte. Sen har han varit ”sölig” sen dess, vill inte gärna gå långa promenader (hemma i alla fall, på jobbet går det utmärkt… 😕 ) Men jaga Frolic jag kastar eller jaga bort Kråke och Kraxe (två kråkor på jobbet som lärt sig att de får en Frolic var om de är snälla haha!) det går utmärkt 🙂

Han är sitt vanliga jag egentligen, mentalt, men fysiskt… Han är ändå 11,5 år gammal. Min skrutt! ❤

Livet….

Jo, jag trivs väl med livet kan man säga.

Har lite ångest på grund av hunden. Min bästa vän. Han som skrämt mig till tårar de senaste veckorna. Han stukade tassen. Hans artros är värre. Han är elva år gammal.

Jag vet ju att han inte lever för alltid. Jag vet det. Men satan i helvetet vad ont det gör! Bara vetskapen om att jag en dag måste bestämma att hans lidande ska få ett slut, i samma stund som mitt börjar. Katastroftänkare som jag är har jag redan börjat fundera på ”ersättare”. En hamster igen? En ödla? En kattjävel? Jag vet inte.

Just nu vill jag inte tänka på det.

Det är det värsta med att vara djurägare. Det tar slut. Det varar inte för evigt. Tyvärr.

En dag måste du ta steget. Du måste vara Gud. Bestämma vem som lever. Och vem som dör.

Det är fan inte kul. Men kärleken! Den där ovillkorslösa kärleken. Du gör det du måste för den du älskar, så är det bara. Gilla läget.

Han mår fortfarande bra. Pigg. Glad. Behöver gå ut oftare men det är okej, man ”offrar” sig för den man älskar. Så är det. Gilla läget. Älska nu. ❤

Det är ganska jobbigt ibland faktiskt. Att vara en sån där som målar Fan på väggen innan hen ens knackat på dörrn….

Min älskade livskamrat (ja, jag kallar min hund min livskamrat… och?!) är elva år och har (hade?) vansinnigt ont i sin bogled. Vi har precis börjat en behandling mot hans artros och jag tror han ska dö typ vilken sekund som helst.

Det är egentligen ett helt galet tänk. Han är förvisso pensionär och har ont men pigg och glad och liksom… som vanligt! Han fick sin första behandling i torsdags. Ingenting hände. Förrän nu. Han haltade inte på kvällspromenaden! 😀 Jag har sagt tidigare att han ”ska” bli minst 14 år. Han är 11 nu. Stundtals har det känts som det här är vårt sista år men nu känner jag mig hoppfull igen.

Det värsta är ovissheten. Hur kommer jag reagera den här gången? Det är det värsta med att vara hund(djur)ägare. När dagen kommer. Den där dagen vi inte vill ska komma, vad händer då?

Jag minns fortfarande dagarna mina tidigare hundar gick vidare. Den första pga blodförgiftning efter en operation (10 år gammal), den andra fem år gammal pga avlivning (han skulle inte haft ett värdigt, bra liv). Nu då?
En elvaårig moloss som knappt varit hos veterinären, som får hänga med, som är mattes stora kärlek och som fortfarande lär sig nya grejer. En gammal gubbe. Som snor mackor inom räckhåll (inte hänt sen han var valp), som utvecklat sin selektiva hörsel till expertnivå och som kommer undan med det mesta nu för tiden. ❤

Jag är halv utan honom. Jag vet ju förstås att jag kommer gå vidare utan honom så småningom och bara le åt alla minnen, men hur länge kommer jag gråta den här gången? Hur länge kommer jag ifrågasätta, fundera och ångra mitt beslut (för jag tror det kommer bli mitt, även om jag önskar att han väljer själv)?

Livet går vidare. Och så småningom blir dagarna lättare att gå igenom. Men tills den dagen, den där dagen alla (?) djurägare fasar inför, tänker jag ta till vara varje minut (även om jag blir skogstokig på hans påhitt ibland haha!)