Läkare och muskler

Ja, jag har ju flyttat till ett annat län. 35 mil från min födelseort och ”lost in Värmland” typ.

Fick en ny vårdcentral. Tänkte att eftersom de har tillgång till min journal borde det inte vara några problem att få nytt recept på Citodon.

Booooy was I wrong!

Icke sa Nicke. Ingen läkare på nya VC ville skriva ut Citodon, trots intyg från läkare att det inte föreligger någon typ av missbruk. Nä, senaste läkaren tyckte jag skulle gå till sjukgymnast när jag har så ont att jag behöver smärtlindring och att jag istället skulle äta Alvedon i förebyggande syfte.

Jag har några problem med det här.

För det första: När jag har så ont att jag behöver Citodon klarar jag inte av att ta mig nånstans. Inte ens till sjukgymnast.

För det andra: Exakt hur klokt är det att äta Alvedon kontinuerligt? Särskilt med tanke på att patienten har astma och IBS? Det hade läkarna vetat om ifall de hade brytt sig om att läsa min journal.

Sist men inte minst: Det finns intyg på att patienten (jag) inte har någon typ av missbruksproblem. Patienten själv säger att ett flertal olika preparat provats utan resultat. En patient som bott i sin egen kropp i hela sitt liv vet vad som funkar och inte funkar. Att som läkare se nedlåtande på en annan människa, särskilt en i behov av hjälp, är så fel att det inte finns ord.

Gissa om jag bytte vårdcentral fortare än kvickt? Nu är jag skriven på en vårdcentral 35 mil från min hemort. Men där behandlas jag åtminstone med respekt! Jag säger inte att jag alltid har rätt, men läkarna på min nygamla VC är i alla fall villiga att diskutera! De lyssnar, de är nyfikna på Ehlers-Danlos, vill lära sig och är flexibla. Som läkare ska vara.

Läkaren på vårdcentralen där jag bor sa också att jag inte borde lyfta tungt och samtidigt att jag är så himla vältränad att jag inte behöver annan smärtlindring än Alvedon… nolljävlakoll!

Jag har återgått till styrkelyft. Drog upp 127,5 kg i marklyft för en vecka sen och är skitstark. Min styrketräning hjälper mig. Stabiliserar kroppen. Ger mig en självförtroende-boost. Jag känner min kropp. Vet vad den klarar och inte klarar. Har en PT som lyssnar och anpassar min träning efter mitt funktionshinder. Hon är fan bättre än läkarna på lokala vårdcentralen!

Min morfaster fyller snart 95, hon ligger på sjukhus, är virrig och starkt smärtpåverkad. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar sitta i bilen i en timme för att åka till henne och hälsa på. Hon känner förvisso igen mig fortfarande men ändå, jag är så splittrad! Hon är sista länken till min morfar, jag tycker så mycket om henne (hon är riktigt skön som svär och lever om, älskar henne för det!) Förhoppningsvis får hon komma hem till sitt eget hem i sinom tid och det kan bli ”som vanligt” igen. Tror förvirringen beror mest på smärtan hon har. Vill bara att hon ska bli bättre!

Varje kväll lägger jag mig i hans säng, hans doft hänger fortfarande kvar där, jag andas, mina hjärtslag saktar ner och jag känner ett enormt lugn. Tänker på honom varje dag, saknar honom så det gör ont ibland. Allt han gav mig. Tryggheten, kärleken, skratten. Jag är så rädd ibland nu. Och det stör mig. Men samtidigt, det fattas ju en bit av mig, inte konstigt att jag haltar…

Kärleken då? Tja… det finns en person jag är intresserad av men i nuläget är jag kluven. Jag har precis lämnat ett nästan 12 år långt förhållande och vill egentligen inte starta något nytt, samtidigt saknar jag sällskap. Ibland. Som introvert vill jag gärna inte ha en annan människa i närheten 24/7. En hund, självklart. Men en människa? Nej tack!

Nåja, det löser sig i slutänden. Det brukar göra det. Saker och ting faller på plats och allting är bara självklart (har jag hört. Aldrig upplevt det själv dock, trots fyra förhållanden, mer eller mindre lyckade… eh… misslyckade. ALLA var misslyckade).

Jaja, just nu fokuserar jag på att inte smälta bort. Mitt hus blir så GALET varmt på sommaren…. Får fixa det. En fläkt eller nåt… 🙂

Phuu…

Ja. Kortversionen av mitt liv just nu?

  • Har blivit faster.
  • Jobbet.
  • Livet.
  • Styrka.

Ja. Att jag blivit faster är så sjukt häftigt! Hon är (så klart) alldeles ljuvlig och jag älskar henne! Min bror är så stolt och lycklig att jag blir smittad! Min svägerska är så sjukt bra och hon är min inspiration när det kommer till sista punkten på min kortlista; styrka. Hon är min förebild. Hon är så stark!

Jag tränar 3 dagar i veckan. Har en PT och ett mål. Ett ”orealistiskt” mål om jag varit normal, enligt min PT haha! Min svägerska tar 125 kg i marklyft, mitt mål är 150 kg innan året är slut.

Utöver träningen så har min morfaster på snart 95 haft lite otur senaste tiden och åkt in och ut på sjukhus så jag far hit och dit i Värmland för att hälsa på och stötta och fixa för henne. Hon vill ju så klart inte vara till besvär men jag försöker pränta in i hennes lätt glömska hjärna att det är liksom sånt man gör för familj och de man älskar.

På jobbet är det rätt lugnt på jobbfronten men på kollegefronten desto värre. ”Stretch” sa upp sig. Han orkade inte längre. Jag, som huvudskyddsombud för hela företaget, fick så jävla dåligt samvete att jag inte insåg att han mådde så dåligt tidigare. Det beror inte på oss kollegor, det beror på arbetsuppgifterna i sig. Han ska komma in till kontoret på måndag och allt jag vill är att hålla om honom, typ som en ursäkt. För att jag inte såg hur dåligt han mådde. Jag gillar honom. Ju.

Livet. Ja. Livet. Vad är meningen med det egentligen? 42 enligt filmen men sen då? Jag är 42 och mitt år som 42-åring har varit riktigt jävla kasst om jag ska vara helt ärlig.

Min bästa vän, min krigare, min skugga. Han fick gå vidare utan mig, och jag utan honom. Jag tänker på honom varje dag. Saknar honom varje sekund. Min älskade fyrbenting, han FATTAS MIG!

Känner mig vilsen. Känns som jag precis lämnat ett 12 år långt förhållande och det enda jag behöver är en vän. Inget mer, inget mindre. En vän bara.

Nejdå, jag är inte deprimerad, jag bara saknar honom så inihelvete mycket!

Det löser sig…

Det är lite av ett talesätt i vår familj. För det gör det. Det löser sig.

På ett eller annat sätt.

Antingen att du själv jobbar röven av dig (bästa sättet) eller att det liksom bara händer ändå.

Turnummer, lyckoamuletter eller allehanda typer av böner, det löser sig. Eller inte.

Ja, livet alltså. Upp och ner. Hit och dit.

Just nu är mitt liv fullproppat med karriär, familj och personligt. Det löser sig. Det är mycket nu. Men det löser sig.

I onsdags ringde det. Från sjukhuset. Gammelfaster hade ramlat och brutit höften och de skulle skicka henne i ambulans till Karlstad.

Dags att börja kriga mot snåla kommuner för att få henne till ett korttidsboende innan sjukhuset släpper henne! Ingen fara, när det gäller familj är jag en tiger! ❤

Lillebror och svägerskan är just nu på sjukhuset i Stockholm för att välkomna mitt brorsbarn till världen! ❤ Är så galet lycklig för deras skull! (Fick precis besked att svägerskan är igångsatt! Yeay! Det här är så jäkla spännande!)

Trädgårdsröjet är igång, sen är det det där med kaminen då. Den som ska installeras i höst, det behövs bygganmälan och lokalisering av skorstenen. Dessutom behöver jag gå till tandläkaren.

Yeay! Sockertoppsgranen är borta! 😀

Jaja, det löser sig i slutänden. På ett eller annat sätt.

Hur är det med dig då?

Mitt liv just nu alltså… Det går upp. Ner. Hit. Dit.

Jag är helt enkelt väldigt, väldigt förvirrad.

Saknaden och sorgen efter Lix bor i mitt hjärta och själ. Jag saknar honom så enormt!

Sen har vi kollegan som visar tydligt att han vill vara mer än kollegor. Tills han kommer på sig själv och nästan skamset drar sig undan. Vi är väldigt lika på ett sätt, har erfarenhet av svek och osäkerhet.

Men! I nuläget känns det som jag precis lämnat ett långt förhållande och vill inte studsa in i ett nytt. Å andra sidan längtar jag efter närhet.

Nåja, det löser sig. Jag bidar min tid. Hittar mig själv igen. Landar i förlusten av min livskamrat.

Kul med lite flört på jobbet bara 🙂

Har precis skrivit på avtal med ett gym som ligger 90 sekunder från jobbet. 😀 Väntar på att bli faster, yeay! Testar att stå och gå helt själv, utan min bästa vän. Min bättre hälft.

Fan vad jag saknar honom! ❤

 

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!