Var på ultraljud med gubben. Ingen senskada, ”bara” en blödning. Phu!

Men under ultraljudet började veterinären fråga om hans allmäntillstånd och jag berättade om hans extrema törst, att han numer väcker mig mellan 03.00 – 05.00 för att han måste gå ut för att både kissa och bajsa och att han har tappat muskler. Så det blev blod- och urinprov taget. Ska få svar idag. Att han tappat muskler ser jag som en naturlig konsekvens av den extra varma sommaren, blev inte många långpromenader då inte. Sen har han varit ”sölig” sen dess, vill inte gärna gå långa promenader (hemma i alla fall, på jobbet går det utmärkt… 😕 ) Men jaga Frolic jag kastar eller jaga bort Kråke och Kraxe (två kråkor på jobbet som lärt sig att de får en Frolic var om de är snälla haha!) det går utmärkt 🙂

Han är sitt vanliga jag egentligen, mentalt, men fysiskt… Han är ändå 11,5 år gammal. Min skrutt! ❤

Livet….

Jo, jag trivs väl med livet kan man säga.

Har lite ångest på grund av hunden. Min bästa vän. Han som skrämt mig till tårar de senaste veckorna. Han stukade tassen. Hans artros är värre. Han är elva år gammal.

Jag vet ju att han inte lever för alltid. Jag vet det. Men satan i helvetet vad ont det gör! Bara vetskapen om att jag en dag måste bestämma att hans lidande ska få ett slut, i samma stund som mitt börjar. Katastroftänkare som jag är har jag redan börjat fundera på ”ersättare”. En hamster igen? En ödla? En kattjävel? Jag vet inte.

Just nu vill jag inte tänka på det.

Det är det värsta med att vara djurägare. Det tar slut. Det varar inte för evigt. Tyvärr.

En dag måste du ta steget. Du måste vara Gud. Bestämma vem som lever. Och vem som dör.

Det är fan inte kul. Men kärleken! Den där ovillkorslösa kärleken. Du gör det du måste för den du älskar, så är det bara. Gilla läget.

Han mår fortfarande bra. Pigg. Glad. Behöver gå ut oftare men det är okej, man ”offrar” sig för den man älskar. Så är det. Gilla läget. Älska nu. ❤

Det är ganska jobbigt ibland faktiskt. Att vara en sån där som målar Fan på väggen innan hen ens knackat på dörrn….

Min älskade livskamrat (ja, jag kallar min hund min livskamrat… och?!) är elva år och har (hade?) vansinnigt ont i sin bogled. Vi har precis börjat en behandling mot hans artros och jag tror han ska dö typ vilken sekund som helst.

Det är egentligen ett helt galet tänk. Han är förvisso pensionär och har ont men pigg och glad och liksom… som vanligt! Han fick sin första behandling i torsdags. Ingenting hände. Förrän nu. Han haltade inte på kvällspromenaden! 😀 Jag har sagt tidigare att han ”ska” bli minst 14 år. Han är 11 nu. Stundtals har det känts som det här är vårt sista år men nu känner jag mig hoppfull igen.

Det värsta är ovissheten. Hur kommer jag reagera den här gången? Det är det värsta med att vara hund(djur)ägare. När dagen kommer. Den där dagen vi inte vill ska komma, vad händer då?

Jag minns fortfarande dagarna mina tidigare hundar gick vidare. Den första pga blodförgiftning efter en operation (10 år gammal), den andra fem år gammal pga avlivning (han skulle inte haft ett värdigt, bra liv). Nu då?
En elvaårig moloss som knappt varit hos veterinären, som får hänga med, som är mattes stora kärlek och som fortfarande lär sig nya grejer. En gammal gubbe. Som snor mackor inom räckhåll (inte hänt sen han var valp), som utvecklat sin selektiva hörsel till expertnivå och som kommer undan med det mesta nu för tiden. ❤

Jag är halv utan honom. Jag vet ju förstås att jag kommer gå vidare utan honom så småningom och bara le åt alla minnen, men hur länge kommer jag gråta den här gången? Hur länge kommer jag ifrågasätta, fundera och ångra mitt beslut (för jag tror det kommer bli mitt, även om jag önskar att han väljer själv)?

Livet går vidare. Och så småningom blir dagarna lättare att gå igenom. Men tills den dagen, den där dagen alla (?) djurägare fasar inför, tänker jag ta till vara varje minut (även om jag blir skogstokig på hans påhitt ibland haha!)

Ja, alltså, jag gillar verkligen rödbetor. Det är jättegott! Men jag kokade ett gäng igår, hade tänkt äta dem idag men det blev inte så. Så nu ligger de där i kylen. Oätna. Polkabetor. De var riktigt goda råa i sallad förresten 🙂

Jag har semester nu. Har varit i stugan några dagar men om jag var en ”hemmasittare” innan husköpet så har det blivit etter värre nu, vill knappt åka hemifrån längre haha! Två veckor till sen jobba igen. För första gången på länge känner jag ingen ovilja eller ångest över att gå tillbaka till jobbet. Jag trivs så enormt bra! Har en del att göra förvisso, fackliga saker framför allt men även andra stora projekt (nej, jag kunde inte låta bli att kolla jobbmejlen…)
Till hösten/vintern tänkte jag ta en vecka och åka till stugan. Sitta framför kaminen, läsa och bara göra ingenting. DET kommer bli skönt.

Just nu njuter jag av att kvällarna är mörkare än tidigare. Jag vet inte varför men jag har alltid gillat mörkret. Ser fram mot hösten när jag kan inviga min ljuslykta. Fick, som tidigare år, presentkort på Din Gåva från jobbet. Valde länge och tillslut blev det en sån där ljuslykta med vita stenar i botten och ett stort ”glasrör”. Gött!

Är dock lite orolig för min livskamrat. Den där fyrbente, snarkande komikern som delar min vardag. Han haltar, trots att det är varmt och går sämre. Ska ringa veterinären på måndag för att se om vi kan få komma på besök och kolla läget. Han är 11 år nu och jag vet ju egentligen att han är gammal nog att  traska över den så kallade Regnbågsbron snart, men jag vill inte att han har ont. Om han kan få vara smärtfri sina sista år tackar jag omedelbart ja. Han är min bästa vän och fortfarande pigg och fräsch förutom att han haltar lite då. Älskade lilla gubbe! ❤

Har ni det bra?

Tiden går….

…men bloggen består. Faktiskt. Även om jag stundtals glömmer bort den. Har ju inte så många frekventa läsare dock, men ändå… Jag gillar er, väldigt mycket (vissa av er har jag dessutom lyckats snärja på FB dessutom hehe! 😉 )

Trivs enormt bra i min nya hemstad, i min lilla by, i mitt hus.

Mina kollegor… De är världsklass! Var på jobbmöte i Stockholm i veckan. Åh vad jag INTE saknar köerna! Längtade hem redan innan jag åkt hemifrån till och med! 😯

Ensam tjej på kontoret nu. Bara män i åldern 30 – 65. Det går bra. Inget ”höhö”-ande och bara bra fölk! Gillar’t!

Det är midsommar. Man ska umgås. Det skiter jag i. Just nu vill jag bara vara ifred. Grilla lite, läsa, lösa korsord, fixa i huset och sen dricka lite vin på kvällen. Ingen snaps å sill här inte 😀

Kollar mina pallkragar i princip varje dag. Har nog fått ganska bra styr på mördarsniglarna (vattnar med nematoder från snigelshopen.se) i alla fall 🙂

Har precis planterat om de, det är därför de ser så trötta ut. Ska bli väldigt spännande att se om det är squash eller pumpa som dyker upp haha!

Apropå kollegor så funderar jag ibland på det här med kroppsspråk och vad mina nya kollegor egentligen säger med kroppen… Eller så överanalyserar jag (det är lite mitt signum) 😉 Å andra sidan är det där med storleken på pupiller något man inte kan fejka såatte…. 😉

Sökte jobbet som regionchef. Fick det inte.

Bajs.

Jag hade blivit jättebra. Tyckte jag. Men okej, en rekryterare kanske har bättre koll på sånt (jo, det har de haha!)

Jaja, rekryteraren sa i alla fall att de ville behålla mina uppgifter ifall det dök upp nåt som inte var ett sånt jättestort hopp mellan konsult och regionchef. Okej då. Du vet bäst 😉

Jag är i alla fall rätt nöjd med var jag är just nu såatte….

Njuter av känslan att jag varje gång jag ser mitt hus tänker ”Shit! Allt det här är MITT!!” 

Häftig känsla faktiskt 🙂

Vad gör ni?

Själv kollar jag noggrant mina pallkragar. Och det gror. Vad som gror vet jag inte riktigt, de där lapparna jag satt i kragarna har visst blivit blöta…. hrmmmm.. så nu vet jag ingenting längre haha!’

Jaja, det är ätbart i alla fall 🙂

Broccoli!! 😀

 

Ovälkommet

Alltså, jag vet. Man ”ska” ta det som en komplimang när nån är kär i en.

Men jag har såååå svårt att hantera det.

En hantverkare har fallit som en jävla sten för mig. Obekvämt värre.

Vi stod utanför huset. Han stod för nära så jag flyttade mig ett steg till höger. Han flyttade efter. Vi måste sett jävligt komiska ut eftersom vi flyttade runt halva huset på det viset. Jag tyckte han stod för nära, flyttade på mig, han flyttade efter…

Tror inte ens han var medveten om det själv. Han är verkligen jättesnäll och så men jag är inte intresserad och då blir det liksom… Ja, obekvämt så att säga.

Nån som varit med om liknande situation?  Vad fan!?

För övrigt fortsätter jag att ”Smule:a”… Älskar den där karaokeappen!

(Försökte ladda upp en video men det gick inte så klart…) Jaja, shit the same.

Nu är det lördag och imorgon åker jag till morfaster och fikar. Gött mos!

Har ni det bra? Bra. 🙂

Nån som vet vad det här är förresten? Har massor i rabatterna nämligen men har ingen aning om vad det är för nåt…