Det är så konstigt.

Jag trodde jag skulle vara ett vrak. Tårarna sprutande, snoret rinnande och aptiten borta.

Icke. Jag ler och gråter ungefär lika ofta när jag tänker på honom, känner ingenting, äter nästan som vanligt men har samtidigt en känsla av att jag inte är ”tillräckligt” ledsen.

Min bästis. Min själsfrände. Borta. För alltid.

Jag borde ju vara ett handlingsförlamat vrak!

Men jag funkar ju! Varför!?

Vill inte ha någon ny hund. Jag lägger mig i hans säng varje kväll, en liten stund, som för att säga godnatt fast han inte är där. Har svårt att somna på kvällarna, vaknar av minsta lilla ljud i huset.
Fick en gråtattack när jag öppnade en ny ost i veckan, han brukade alltid komma springande vid ljudet av plasten som drogs isär på osten. Han älskade ost!

Får skuldkänslor för att jag inte är mer ledsen. Jag borde vara ett vrak! Varför fungerar jag så ”bra”? Varför?!

Varför är sorgen så?

Långa dagar. Han och jag. För alltid. Han drog sitt sista andetag i måndags, jag var med. Hela vägen.

Det som stör mig, är att jag inte hör honom (än?) Båda mina tidigare hundar har jag hört. Deras klor och tassar mot golvet. Men inte han. Han gör sig påmind rakt i bröstet på mig. Där. Mitt i bröstet. Påminner han mig om sin existens. Som inte är där längre. Rent fysiskt alltså.

När han drog sitt sista andetag, när han låg där, med mig vid sin sida, flöt hans själ in i min.

Möjligt att det låter sjukt, overkligt, men det struntar jag faktiskt i.

Han bor där nu. Han är en del av mig. Vi delar en själ.

Tatueringar är på gång. Min bästa vän. Min bättre (andra) hälft. Jag saknar honom så jag blir dum i huvudet snart.

Något jag aldrig trodde min mor skulle säga, ”…om det inte dyker upp en stackars hemlös hund förstås…” Trodde hon ville jag skulle vara hundlös, så vi kunde resa runt i världen. Som förut.

Jag vet inte. Mitt jobb, i nuläget i alla fall, tillåter hund på kontoret, men vill jag ens vara kvar där? Vill jag fortsätta på samma företag jag jobbat i 18 år? Hitta på något nytt? Ja. Håller tummarna för att utbildningen jag vill gå blir av. Men om den inte blir det. Vad gör jag då? Stannar.

Tänk om jag blir kär? I en kollega. Eller nån helt ny? Vill jag ens bli kär? Jag vet inte. Vet ingenting just nu, är helt vilse utan min fyrbente kompanjon. Han som varit vid min sida, som en skugga, i nästan 12 år.

Livet är en bergochdalbana. Det har jag sagt förut. Men nu känns det mer än lovligt relevant. Försöker fokusera på fysiska saker, inte känslor. Går det att installera en kamin? Hur mycket jord behöver jag till mina odlingar i år? Var ska jag plantera rosorna? Hur blir det med staket? Egentligen?

Praktiska frågor. De är kanske lite lättare att hantera än de där jävla känslorna. Den där känslan av tomhet. Av att vara halv.

Att en hund kan göra ett så djupt avtryck i hjärtat. Min älskade själsfrände! ❤ 

Skitdag

Söndag. Jag är medveten om att jag kommer må ännu sämre om en vecka men just idag har jag gråtit. Mycket.

Jag vet ju att jag gör rätt som låter min älskade fyrbenting somna in men jag får ångest, gråter och mår illa när jag tänker på livet utan honom.

Jag har aldrig velat vara utan honom. Har hatat det under hela hans livstid. Är det så för föräldrar också? Eller? Jag vet inte.

Nu ligger han och snarkar bakom mig i soffan. Jag har spelat in så många korta snark-klipp att mobilen snart är full. Tog lite bilder med systemkameran idag men det spelar ingen roll hur många bilder jag tar eller hur många videoklipp min mobil rymmer, han är en del av mig, av mitt inre väsen.

Jaja, det låter flummigt. Jag är trött, ledsen och tja… känner mig lite förbannad och dränerad.

Beslutet var oundvikligt. Det har varit på gång sen december men när han ramlade för att han inte orkade krysta och huka samtidigt när han bajsade, ja… Då insåg jag att det oundvikliga måste ske snart, inte sen. Jag kan inte med gott samvete låta min bästa vän leva sina sista dagar så.

Phu… så. Nu har jag skrivit av mig lite…

Insikt

Det värsta med att vara djurägare, våra älskade husdjur lever inte för alltid.

Det gör ju förresten inte människor heller så det borde inte vara så svårt. Egentligen.

Han har varit vid min sida i nästan 12 år. Och som djurägare är det mitt ansvar att bestämma när det är nog. Han är svag i bakdelen, har Cushings syndrom och faktiskt skitgammal. Så jag har bestämt mig.

Nästa vår får han gå vidare. Över regnbågsbron. För att träffa sina föräldrar och de syskon som redan vandrat den vägen. Om inget oförutsett händer förstås. Han ska inte behöva lida för att jag är för feg för att se min egen rädsla rakt i ögonen. Jag är skyldig honom det. Ett värdigt liv och ett värdigt slut.

Jag vet fan inte vem jag är utan honom. Vi har levt ihop i nästan 12 år, i princip dygnet runt. Han och jag.

Min bästa vän. Mitt stöd. Min knasboll. Mitt liv. Min bättre hälft.

Jag vet att jag gör rätt. Det är inte rättvist att låta honom kämpa vidare bara för att jag älskar honom alldeles oändligt (det kommer jag ju göra även efteråt).

Men jag känner ändå tvivel. Inte huruvida jag gör rätt, det vet jag, men tänk om han kunde tala.

Vet han att hans dagar är räknade? Det tror jag inte. Eller vill inte tro i alla fall.

Ju äldre han blivit, ju mer mattig har han blivit. Klarar inte att vara ensam längre, måste gå ut oftare trots medicinering, gubbmuttrar, pruttar ohämmat och har extremt selektiv hörsel…

Älskade knasboll! Gråter när jag tänker att nästa jul kommer han inte finnas där… Men! Nu lever jag i nuet. Tar vara på varje minut. Försöker etsa in allt i minnet. Dofterna, ljuden (tur det finns videofunktion i mobilen! 🙂 ) och blickarna han ger mig. Kärlek. Villkorslös. Oändlig.

Det går (inte så) bra nu

Näe, mår inte jättebra rent mentalt.

Har ont i huvudet i princip varje dag, illamående och trött. Och jag vet precis varför.

Min älskade vän, min fyrbenta pälsbäbis är en gammal gubbe med svagt bakparti och äter medicin varje dag.

Han leker fortfarande, vaktar fortfarande, är faktiskt fortfarande på alerten, men hans kropp dansar inte lika väl som hans valpiga sinne…

Jag bävar inför dagen han måste gå vidare utan mig. Inte för att han kommer lida, men mitt lidande kommer börja. Och jag är smärtsamt medveten om hur ont (jo faktiskt, fysiskt också) det kommer göra när han går utan mig…

Dessutom har jag en kollega som beter sig … slemmigt. Det började när jag, i förbifarten bara, bekräftade att jag inte bryr mig om min nästa sängkamrat är en man eller en kvinna. Han blänger på mig, typ klär av mig med blicken, och det är galet obekvämt. Uuuh…

Nåja… Saker och ting löser sig. Det är lite tight med ekonomin just nu, 11 000 i veterinärräkningar (efter försäkringen ersatt alltså) men… det löser sig. Med ekonomin. Jag har sparkonton och fonder. Lugn och fin, sitt i båten.

Men stressen över att tiden med min bästis rinner iväg snabbare än jag vill… Skrämmande. Gråter titt som tätt men försöker hitta guldkorn och skapa fina minnen under tiden vi har kvar.

Såja! Tålamod!

Nu så! Min bästis mår mycket bättre! 😀

Han behöver inte gå upp mitt i natten längre, är piggare och tja…. sig själv! 🙂

Tänker ändå på tiden efter honom. Kan jag ens ha hund sen?

Det kliar i ögonen, jag får nässelutslag… fan.

Nåja. Nu är nu och det är rätt himla jättebra faktiskt.

Det enda smolket i bägaren är att jag bjudit in en massa fotovänner till en get-together och den person som tidigare varit som ett syskon, har inte ens svarat. Nåja. Sånt är livet kanske.

Hur är det med dig då? Allt väl hoppas jag!

Livet är som det är

Min EDS är värre just nu. Beror på stress och oro.

Min bästis är sjuk och jag är plågsamt medveten om att vi inte har lång tid kvar tillsammans. Eller ja, jag är ju lite ambivalent lagd så…

Å ena sidan är jag väldigt snabb att måla Fan på väggen innan han ens står i farstun, å andra sidan är jag envis, hoppfull och full av tilltro.

Min fyrbenta följeslagare, han som alltid är där. Han som är en så känslig själ, som ger mig så mycket kärlek och glädje. Han är sjuk. Han är (skit)gammal. Haltar lite av sin artros. Har fått diagnosen Cushings syndrom. Har pålagringar i ländryggen. Väcker mig mitt i natten för att han behöver gå ut. Kan hålla sig i nästan två timmar på dagarna. Begränsar mitt liv i viss mån men alltså… Jag gör vad som helst för honom.

Jag förbereder mig på den där dagen. Dagen då jag måste låta honom slippa lida och låta mitt eget lidande börja. Det går rätt bra. För det mesta. Ibland bryter jag ihop och fulgråter så jag tappar andan.

Vem är jag ens utan honom? Halv?

Han är fortfarande pigg och glad även om han stånkar och stönar lite stundtals. Han sover mer. Han äter mediciner och är samma charmiga kille jag känt nu i elva och ett halvt år. Han selektiva hörsel är ”värre” 😉 och han gubbmuttrar, pruttar och snarkar som vilken gammal gubbe som helst. ❤