”Det är bra nu”

Jahaja, där kom de, tårarna. Gick in på Elaines blogg och hittade ett underbart inlägg om hennes farfar och livet och döden.

Klart jag började minnas morfar då. Den där drömmen, den är fortfarande kvar i mitt medvetande, så klar och tydlig som det var igår fast det var 25 år sedan. Mitt minne är ju inte så bra längre så jag fick för mig att det var året efter hans bortgång jag drömde men nähä, det var samma år.

Följande har jag skrivit förut i bloggen, men jag upprepar mig ju ändå då och då –


”…

Låt mig få tro att det finns ett ställe efter döden, även om jag inte är troende i någon särskild religion. Jag vill leva i förhoppningen om ett Nangijala utan Katla eller andra hemskheter, en plats där livet är glass och pannkaka…

Det känns tryggare med döden då nämligen.

Mörker. Kompakt mörker. En dörr där ljuset från andra sidan sipprar genom springorna. Jag öppnar och kliver rakt ut i en liten italiensk bergsby. Det är varmt, husen är låga och det prunkar av röda blommor i fönstren. Jag känner kullerstenarna under mina fötter och vet plötsligt precis vart jag ska gå. In genom ett valv till höger, på innergården sitter fryntliga kvinnor och arbetar med druvor. De ler när de ser mig och en kvinna kommer fram till mig, lägger handen på min axel och säger: ”Han kommer snart”.

I samma stund hör jag hans steg. Han drar en syrgastub efter sig. Inte för att han behöver den, utan för att han ska laga den. Jag förstår. Han behövs här.

Han säger ingenting, bara kliver fram mot mig, släpper greppet om tuben och tar mig i sin famn. Han doftar precis så som jag minns, sågspån, tvåkomponentslim och cigarrillrök.
Han drar upp mig i sitt knä när vi sätter oss bredvid kvinnorna som bara knappt hörbart talar med varandra. Jag kurar ihop mig i hans famn, lägger ansiktet mot hans bröst och känner värmen genom den urtvättade, tunna skjortan med bleka bruna ränder som blir till fyrkanter.
Vi säger fortfarande ingenting men när han släpper mig hör jag ”Det är bra nu” och han försvinner tillsammans med den italienska bergsbyn i en dimma.

Där hamnar man, i en italiensk bergsby med fryntliga kvinnor, skönhet och vänliga människor som inte vill en något ont. Och alla de som tagit farväl till oss för tidigt, de väntar där. Utan smärta. Bara glädje och värme
Vi behöver inte vara rädda då…”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: