Övning ger färdighet

Har ni också en sån där kompis (eller är sån själv) som döljer sitt ansikte, eller hela sig, så fort kameran kommer fram?

Som alltid säger ”Uuuusch! Ta bort!” när de får se bilden?

Varför är det så?

Jag tror jag vet.

En människa som i princip hela sitt liv fått lära sig att hen är fel, inte passar in i rådande norm eller tja, helt enkelt är ”ful” (enligt folk som inte vet bättre) fortsätter på inslagen linje. Varför? Därför att vi människor är vanedjur. Vi stannar kvar i invanda mönster, vad de än må vara, för att det känns tryggt. Må så vara att vi vantrivs enormt i den självvalda rollen, men vi vet åtminstone vad vi har och har lärt hos hantera det.

Foton.

Jag har alltid gillat att både stå framför och bakom kameran. Däremot har jag ju fastnat i andra situationer som känns trygga men som inte var så jävla bra så här i efterhand. Typ förhållanden där mannen hade exakt samma beteende som min far. Dåligt. Mycket mycket dåligt.

Hur som helst, jag har självklart haft problem med det här vanliga utseendefixerande skitet så, göra dårå?

Öva!

Fota dig själv, ur alla vinklar (stativ är skitbra), studera sen.

Jag trodde länge, tack vare min far bland annat, att jag har ben som är både tjocka och så hjulbenta att en gris kan springa mellan benen på mig (fars ord). Började kolla mina ben. Ingående. Alla bilder på mig där benen syntes – noggrann studering.

Gissa vad jag upptäckte?

1. Jag är inte särskilt hjulbent
2. Jag har skitsnygga ben!

Nu fortsätter jag att fota mig själv, dels för att se framstegen av min träning och dels för att jag är fotonördig som fasen.

Visst kör jag bilderna ett varv i Photoshop men jag ändrar aldrig kroppsform eller kroppsdelar, jag tar bort sånt som inte är permanent (typ finnar) och ändrar kontrast och så.

Nyligen visade jag upp en bild på FB, en bild som bara var omgjord till svartvit. That’s it. Och jävlar så nöjd jag var! Min träning har gett resultat även om det varit väldigt osammanhängande på grund av sjukdomar och grejer.

Och nej, inga bilder på mig i bloggen, men det är av andra orsaker… 😉

Annonser

Kommentarer till: "Övning ger färdighet" (4)

  1. Nemos matte sa:

    Oj vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver… har dock aldrig haft något emot att bli fotograferad!

    Ursäkta språket, men hur fan kan man säga nåt sånt till sitt barn!?! 😯

    Kul att träningen ger resultat! 🙂

    • Min far i ett nötskal, det var hans idé om humor. Tänk fjortonåring med dålig självförtroende och mobbningstendenser, där är han, far min. Han tyckte han var jätterolig när han sa att jag även hade arsle som en ladugårdsvägg… joråsatte. Inte sant det heller. Synd att det skulle ta dryga tjugo år innan jag lärde mig det. Men bättre sent än aldrig.

      Jag känner mig starkare i ryggen och stretchövningarna är hur bra som helst! 🙂

      • Nemos matte sa:

        Fruktansvärt att bete sig så, har tyvärr också råkat ut för liknande fast inte riktigt av samma kaliber. Men fick ändå livslånga komplex… så jävla onödigt!

      • Ja tonårstiden var rätt turbulent i det avseendet… Först farsan som mobbade och sen hela högstadiet. Lite förvånad över hur jag blev så nöjd i slutänden, men jag tror mycket beror på ett ex (det var det enda bra som kom ur det förhållandet, mitt kroppssjälvförtroende ökade markant haha!) och sen min lite obstinata syn på livet. Avskyr orättvisor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: