Den dagen den sorgen

Ja, jag skrev ju tidigare om att jag fått tråkigt besked om en familjemedlem.

Det var en sanning med modifikation så att säga eftersom det gäller min far.

”Familjemedlem”-epitetet har han ju för länge sen blivit av med och det där om det är tråkigt eller inte… därom tviste de lärde kan man säga.

Jag vet nämligen inte.

Å ena sidan har jag många gånger sagt att jag önskar att han kunde dö nån gång, för allas skull. Å andra sidan blir döden ett så slutgiltigt farväl.

Pratade med mamma och hon undrade om jag ”var klar” med honom nu. Ville jag träffa honom igen? Hade jag några frågor jag inte fått svar på?

De svaren är enkla – Ja. Nej. Nej.

Jag är klar med honom. Jag träffade honom förra året. Frågade det jag ville veta och fick som vanligt bara lögner och fantasier till svar. Jag behöver inte träffa honom igen, men trots att han varit död för mig i flera år så känns det ändå så definitivt. Tror jag behöver det dock. Ett riktigt avslut. Sörja ett tag och gå vidare, det är lite svårt att göra det när nån fortfarande lever liksom…

Vad han lider av? Förutom missbruket av alkohol och tabletter? Han har haft tjocktarmscancer och nu är det prostatacancer som bor i hans kropp. Han har misshandlat den i säkert 50 år så det är väl inte konstigt att den till slut säger stopp och belägg?

Tydligen är det ganska dåligt ställt med prognosen, han är inte känd för att gå till doktorn i onödan direkt så… tja… Sist han var döende lyckades han pricka in julafton. Dagen innan ringde de från sjukhuset och sa att vi skulle komma dit och säga ”hejdå” eftersom de inte trodde han skulle klara nattens operation. Det gjorde han. Och levde vidare flera år till. Men den här gången är det nog ”tack å godnatt var god kasta in handduken!”

Men som sagt, jag vet inte vad jag ska tro faktiskt. Han har lurat döden många gånger den mannen.

Slagsmål, bilkrascher, cancer, självmordsförsök och så missbruket ovanpå det, han är som en kackerlacka. Överlever tamejfan ALLT!

Vet inte om han faktiskt har någon sorts överlevnadsinstinkt ändå. En liten, liten vinnarskalle därinne i ruinerna av den man han en gång var?

Möjligt.

Nu tror ni att det här upptar min tid, att det är något jag funderar på dagarna i ända.

Nej.

Det gör jag inte. Jag har egoistiskt nog min egen hälsa att tänka på i första hand. Och min hund.
Livet gör ju lite som det vill och just nu gör jag precis allt jag kan för att må bättre rent fysiskt. Rent mentalt är det inga problem, jag har semester och njuter till fullo! Har definitivt intagit ”semester mode” så att säga! 😀
Rent fysiskt testar jag med extra D-vitamin och frukt och mycket sömn. Har det himla underbart!

Imorgon är det mammamys och liiite shopping som gäller.

Hej svej!

Annonser

Kommentarer till: "Den dagen den sorgen" (11)

  1. Ibland måste man gå vidare. Jag önskar att han förstår vad han har orsakat. De flesta människor gör det men inte alla. Min pappa var en av dem. ❤ ❤ ❤

  2. Nu ser jag hur korkat jag har skrivit. Min pappa var en av dem som inte förstod å alla ❤ är till dig för att du har orkat med allt du har varit med om.

    • Inte var det korkat!
      Men han har förstått, det var nog det enda raka ”svar” jag fick förra året. Underförstått alltså. Han var ledsen för det men ändå var och är missbruket viktigare för honom.
      Tur jag blev som jag är ändå, jag tycker nämligen jag är ganska fantastisk trots allt. 😉

      • Ja vi är riktiga överlevare. Min pappa hade alkoholproblem. Jag gissar att han hade biopolär sjukdom och ingen sjukdomsinstinkt. Han hade ingen ånger alls. Min syster berättade att han hade slagit sönder alla deras leksaker med en krocketklubba inför deras ögon. Jag hade redan flyttat då. Det blev värre efter han fick sin hjärnblödning som han överlevde otroligt nog. Han hade ju pulsåderbråck. Jag önskar att han hade varit tacksam som överlevt men det blev tvärtom. Förstår aldrig hur min älskade mamma stod ut i så många år. Kram!

  3. Stina´s Bucket sa:

    Ibland måste man ”göra slut” med familjemedlemmar även om det är riktigt trist, men bra om du kan få ett ordentligt avslut. *kram*

  4. Jag började skriva ett svar här, men jag får en känsla av att jag aldrig skickade det 😉

    Jag ville väl egentligen säga att man måste göra det man mår bra av. Att umgås med folk som sänker måste man få undanbe sig även om det handlar om släkt.

    Kram

  5. Nemos matte sa:

    Jag tror jag förstår hur du känner det, sa själv upp kontakten med min far för snart 30 år sedan. Varför umgås med någon som får en att må dåligt? Nu börjar jag också vänta på ett dödsbesked (p.g.a. hög ålder) och funderar lite på hur det kommer att kännas… men tror egentligen inte att det kommer att kännas mycket alls. Tyvärr.

    • Precis, varför ska man tvinga sig att umgås med någon som får en att må dåligt, bara dumt ju.
      Jag vet inte hur jag kommer reagera, antingen ytterst lite eller inte alls. Får se…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: