Detektivsmurfen

Igår hade jag ett helt blogginlägg i skallen. Idag? Not so much alls faktiskt. Inget ovanligt i och för sig.

Men men…

Läkaren igår var nästan i klass med Dr Bra men går ju så klart på föräldraledighet om typ två dagar haha! Jag fick i alla fall sömntabletter som jag ska prova ikväll, kvinnan på Apoteket sa att man kunde få typ baksmälla av de så jag har förberett chefen på att jag kanske inte dyker upp imorgon… 😀

Ja, detektiven ja! Jag har ju liksom redan listat ut vad som gör att jag vaknar på nätterna, paniken över att min hund faktiskt inte kommer leva för alltid (no shit Sherlock… 😉 ) Men jag fattade inte varför jag inte kunde släppa det. Jag menar, i min rationella hjärna så vet jag ju att han nån gång ska dö. Jag vet det. Jag vet också att han just nu är pigg, frisk och glad även om han haltar lite. Han är inte skruttig, dödligt sjuk eller nåt sånt. Min rationella hjärna säger också att det är vansinnigt slöseri med energi att oja sig över saker som jag inte har någon som helst kontroll över.

Men nu kommer grejen som läkaren hjälpte mig med, hjärnan och hjärtat är inte riktigt överens. Även om min hjärna vet allt det där jag skrev ovanför så är hjärtat fortfarande lite ängsligt och kan inte riktigt slappna av.

Så. Jag ska avsätta tid att gråta, panika och oja mig över att min hund nån gång i framtiden kommer att dö. På kommando alltså. Testade igår. Gick inget bra. Jag började garva när jag försökte tvinga fram paniken… hmm… Men när jag pratade med läkaren så tårades ögonen?

Jag funderar liksom på hur jag ska klara mig utan honom, han är ju min bästis, vem är jag utan honom, jag hatar den där bedövande sorgen och saknaden som….

*gråtpaus*

Sådär. Nu kanske jag kan sova inatt 😛

O-roligt inlägg, jag vet. Återkommer med nåt skojigare alldeles strax. Har inget på lager direkt men det kommer nog, jag är ju ganska rolig emellanåt haha!

 

Annonser

Kommentarer till: "Detektivsmurfen" (4)

  1. Jag tror absolut att det är bra att följa tankar fullt ut ibland! Jag kan få riktiga tvångstankar ibland – tänk om bebis i magen dör är den senaste. Jag brukar försöka döda tanken så fort det går men då snurrar den igen och igen som en manisk LP med hack i. När jag kommer på mig själv med det brukar jag låta tanken löpa linan ut (inkl alla känslor) och sen kan jag släppa den. Ett tag iaf 😉

    Kramar

    • Ja, jag måste göra det, men det var inte lätt (faktiskt omöjligt) att göra det på kommando 🙂
      Precis! Min rationella hjärna har släppt tanken så nu måste jag bara hjälpa hjärtat att släppa det också 🙂

      Kram!

  2. Nemos matte sa:

    Visst vore livet betydligt enklare om hjärtat skulle lyssna lite mer på hjärnan? Har insett att hjärtat är lite som en tjurig tonåring… det är liksom ingen idé att tjata. 😉

    Skämt åsido: att försöka tränga undan vissa tankar funkar ju inte. De måste få komma fram, men grejen är väl att inse att de inte är hela sanningen…

    • Åååh vilken bra liknelse! En tjurig tonåring! Perfekt ju! 🙂

      Näe, och jag försöker verkligen göra som doktorn säger, avsätta tid att gråta, noja och oroa mig å det grövsta men det är svårt att göra det på kommando. Oftast blir det ju på kvällarna, när jag ska sova, då kan jag tänka på det, gråta och oja mig… suck, tonåringar alltså 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: