Insikt

Det värsta med att vara djurägare, våra älskade husdjur lever inte för alltid.

Det gör ju förresten inte människor heller så det borde inte vara så svårt. Egentligen.

Han har varit vid min sida i nästan 12 år. Och som djurägare är det mitt ansvar att bestämma när det är nog. Han är svag i bakdelen, har Cushings syndrom och faktiskt skitgammal. Så jag har bestämt mig.

Nästa vår får han gå vidare. Över regnbågsbron. För att träffa sina föräldrar och de syskon som redan vandrat den vägen. Om inget oförutsett händer förstås. Han ska inte behöva lida för att jag är för feg för att se min egen rädsla rakt i ögonen. Jag är skyldig honom det. Ett värdigt liv och ett värdigt slut.

Jag vet fan inte vem jag är utan honom. Vi har levt ihop i nästan 12 år, i princip dygnet runt. Han och jag.

Min bästa vän. Mitt stöd. Min knasboll. Mitt liv. Min bättre hälft.

Jag vet att jag gör rätt. Det är inte rättvist att låta honom kämpa vidare bara för att jag älskar honom alldeles oändligt (det kommer jag ju göra även efteråt).

Men jag känner ändå tvivel. Inte huruvida jag gör rätt, det vet jag, men tänk om han kunde tala.

Vet han att hans dagar är räknade? Det tror jag inte. Eller vill inte tro i alla fall.

Ju äldre han blivit, ju mer mattig har han blivit. Klarar inte att vara ensam längre, måste gå ut oftare trots medicinering, gubbmuttrar, pruttar ohämmat och har extremt selektiv hörsel…

Älskade knasboll! Gråter när jag tänker att nästa jul kommer han inte finnas där… Men! Nu lever jag i nuet. Tar vara på varje minut. Försöker etsa in allt i minnet. Dofterna, ljuden (tur det finns videofunktion i mobilen! 🙂 ) och blickarna han ger mig. Kärlek. Villkorslös. Oändlig.

Kommentarer till: "Insikt" (3)

  1. En hemsk dag när man måste ta avsked av en 4fotad vän.

  2. Nemos matte sa:

    Drömde om dig och hunden häromnatten och insåg att det var alldeles för längesen jag tittade in här. Sitter och gråter när jag läser ditt inlägg, min är inte ens sex år ännu men jag börjar redan förbereda mig för den dagen som jag vet kommer (de blir ju inte så gamla).

    Hoppas ni har haft en fin jul- och nyårshelg.

    • Försöker förbereda mig, planera, lägga upp strategier för att hantera sorgearbetet sen men det blir ju ändå som det blir. Minns en kollegas ord om gamla hundar, ”det går fort på slutet”.
      Ja. Det gör det. Han är trött men ändå glad. ❤
      Vi hade en kort julhelg i Stockholm (var tvungen att jobba mellandagarna) och till nyår kom mamma hit så det var riktigt bra. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: