Varför är sorgen så?

Långa dagar. Han och jag. För alltid. Han drog sitt sista andetag i måndags, jag var med. Hela vägen.

Det som stör mig, är att jag inte hör honom (än?) Båda mina tidigare hundar har jag hört. Deras klor och tassar mot golvet. Men inte han. Han gör sig påmind rakt i bröstet på mig. Där. Mitt i bröstet. Påminner han mig om sin existens. Som inte är där längre. Rent fysiskt alltså.

När han drog sitt sista andetag, när han låg där, med mig vid sin sida, flöt hans själ in i min.

Möjligt att det låter sjukt, overkligt, men det struntar jag faktiskt i.

Han bor där nu. Han är en del av mig. Vi delar en själ.

Tatueringar är på gång. Min bästa vän. Min bättre (andra) hälft. Jag saknar honom så jag blir dum i huvudet snart.

Något jag aldrig trodde min mor skulle säga, ”…om det inte dyker upp en stackars hemlös hund förstås…” Trodde hon ville jag skulle vara hundlös, så vi kunde resa runt i världen. Som förut.

Jag vet inte. Mitt jobb, i nuläget i alla fall, tillåter hund på kontoret, men vill jag ens vara kvar där? Vill jag fortsätta på samma företag jag jobbat i 18 år? Hitta på något nytt? Ja. Håller tummarna för att utbildningen jag vill gå blir av. Men om den inte blir det. Vad gör jag då? Stannar.

Tänk om jag blir kär? I en kollega. Eller nån helt ny? Vill jag ens bli kär? Jag vet inte. Vet ingenting just nu, är helt vilse utan min fyrbente kompanjon. Han som varit vid min sida, som en skugga, i nästan 12 år.

Livet är en bergochdalbana. Det har jag sagt förut. Men nu känns det mer än lovligt relevant. Försöker fokusera på fysiska saker, inte känslor. Går det att installera en kamin? Hur mycket jord behöver jag till mina odlingar i år? Var ska jag plantera rosorna? Hur blir det med staket? Egentligen?

Praktiska frågor. De är kanske lite lättare att hantera än de där jävla känslorna. Den där känslan av tomhet. Av att vara halv.

Att en hund kan göra ett så djupt avtryck i hjärtat. Min älskade själsfrände! ❤ 

Kommentarer till: "Varför är sorgen så?" (6)

  1. Den enda kärlek som varar tills döden skiljer en åt (och efteråt)… är kärleken till ens barn och husdjur.

  2. Nemos matte sa:

    Har suttit här en bra stund och försökt komma på något vettigt att skriva, men det finns inget vettigt att skriva såna här gånger. Ge dig tid att vara vilsen ett tag. Det är inte bråttom. Kram!

  3. Läste vad som hänt. Inte kan man göra nåt åt det där oundvikliga mer än att hjälpa till att låta slutet bli värdigt. Men visst borde det finnas undantag från att ingen kan få finnas i evighet. Det är nog så att han finns i ditt hjärta för alltid.
    Ibland kan smärtan göra så ont så den bedövar. Kanske vi behöver det, en stund för att orka. Kanske sköljer den över en, kanske kommer den i morron eller nästa vecka. det går i vågor. Ett brus ibland, helt stilla något litet,litet ögonblick. Ett andetag ….Ett liv… i taget..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: