Det är så konstigt.

Jag trodde jag skulle vara ett vrak. Tårarna sprutande, snoret rinnande och aptiten borta.

Icke. Jag ler och gråter ungefär lika ofta när jag tänker på honom, känner ingenting, äter nästan som vanligt men har samtidigt en känsla av att jag inte är ”tillräckligt” ledsen.

Min bästis. Min själsfrände. Borta. För alltid.

Jag borde ju vara ett handlingsförlamat vrak!

Men jag funkar ju! Varför!?

Vill inte ha någon ny hund. Jag lägger mig i hans säng varje kväll, en liten stund, som för att säga godnatt fast han inte är där. Har svårt att somna på kvällarna, vaknar av minsta lilla ljud i huset.
Fick en gråtattack när jag öppnade en ny ost i veckan, han brukade alltid komma springande vid ljudet av plasten som drogs isär på osten. Han älskade ost!

Får skuldkänslor för att jag inte är mer ledsen. Jag borde vara ett vrak! Varför fungerar jag så ”bra”? Varför?!

Kommentarer till: "Är jag inte tillräckligt ledsen?" (8)

  1. Nemos matte sa:

    Tror det är en skyddsmekanism att inte ta in mer än man orkar med. Det blir ju en
    sorts skamfylld lättnad när det man fasat så för har hänt och ligger bakom en och man inte längre behöver våndas över det. Åtminstone var det så för mig när Nemo fick somna in efter att ha varit sjuk en tid. Jag blev liksom trött ända in i själen när jag till sist kunde slappna av, och orkade väl inte vara förtvivlad också ovanpå det. Ledsen, absolut – min inte så knäckt som jag hade väntat mig.

    Tycker inte att du behöver ha skuldkänslor, var tacksam över att du fungerar istället. Sorgen kommer ifatt dig så småningom. Sköt om dig! ❤

  2. Min mamma berättade en gång vilken lättnad hon kände när morfar äntligen fick dö efter en lång kamp mot cancer. Hon har berättade att hon sörjde honom så mycket längs vägen att hon kunde släppa det lite när det väl var över.

    Jag tänker vad gäller Lix så går sorg i vågor, den är sas randig. Jag tror att du sörjde honom medans han fortfarande fanns, eftersom du visste. Jag tror oxå att du sörjde beslutet du behövde ta. När väl det jobbiga är gjort släpper en del av tyngden och man landar i lättnad.

    Att du just nu inte går runt i svart förtvivlan kanske är en skyddsmekanism för dig. Man kan inte gå runt och vara förtvivlad jämt. Du kanske får utrymme att känns kärleken bara?

  3. Ville bara skriva vilka fina foton du har lagt upp och du har verkligen, medkännande, kloka, vänliga läsare tänker på kommenarerna ovan.
    Sköt om dig💕

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: