Arkiv för kategorin ‘bilder’

Upp å ner å hit å dit

Mitt liv just nu alltså… Det går upp. Ner. Hit. Dit.

Jag är helt enkelt väldigt, väldigt förvirrad.

Saknaden och sorgen efter Lix bor i mitt hjärta och själ. Jag saknar honom så enormt!

Sen har vi kollegan som visar tydligt att han vill vara mer än kollegor. Tills han kommer på sig själv och nästan skamset drar sig undan. Vi är väldigt lika på ett sätt, har erfarenhet av svek och osäkerhet.

Men! I nuläget känns det som jag precis lämnat ett långt förhållande och vill inte studsa in i ett nytt. Å andra sidan längtar jag efter närhet.

Nåja, det löser sig. Jag bidar min tid. Hittar mig själv igen. Landar i förlusten av min livskamrat.

Kul med lite flört på jobbet bara 🙂

Har precis skrivit på avtal med ett gym som ligger 90 sekunder från jobbet. 😀 Väntar på att bli faster, yeay! Testar att stå och gå helt själv, utan min bästa vän. Min bättre hälft.

Fan vad jag saknar honom! ❤

 

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!

Fröken Livrädd och Kärleken

(Titeln är för övrigt även rubriken på en sjukt bra bok av Joanna Rubin Dranger)

Jag har en ny rutin. Varje kväll, innan jag kryper ner i sängen, så lägger jag mig i Lix säng en stund. Den står där, vid fotändan, hans doft finns fortfarande kvar. Jag drar in doften i näsan, känner nästan hans mjuka kropp mot min. Ler. Ibland gråter jag. Hejdlöst eller stilla. Ibland bara ett leende och en varm känsla av all den kärlek han gav mig. Mitt älskade lilla åbäke, du fattas mig!!

Jag klarar fortfarande inte att ta bort hans säng, vare sig den som står i vardagsrummet eller den i sovrummet. Hans vattenskål står kvar. Jag fattar inte, men den går inte att ta bort! Alla täcken, borstar, selar och koppel, ligger i en flyttkartong i källaren. Den kommer alltid vara där tror jag. Han gjorde mig bättre. Hel. Han betydde så mycket för mig, han gjorde så mycket för mig. En hund liksom. Världens bästa kompis! Jag saknar honom så det gör ont ibland men jag vet att jag gjorde rätt som lät honom gå. ❤

Men nu då? När jag måste försöka gå utan honom. Vad händer i mitt liv? Letar fortfarande efter mig själv, utan honom.

Karriären har tagit ett studs uppåt. Den nya VD:n och nya områdeschefen verkar se allt det där jag försökt tidigare chefer att se och uppskatta. Karriären drar fram som en stormvind just nu. Förhoppningsvis syns det i lönekuvertet när lönesamtalen är över. 🙂

Träningen är på gång. Målet att bli starkare än svägerskan (hon är min förebild!) är stark så snart ska jag börja lyfta tungt igen. Skittungt! För det gör hon. 125 kg i marklyft. Jag vill klara 150 kg. Vem vet? Kanske fixar jag det (också)?

Kärleken då? Var hittar man den? Inte på nätet i alla fall. Eller ja, inte jag i alla fall. Gillar att känna folk innan jag släpper taget liksom.

Har två potentiella kollegor. Men jag tänker inte längre än att jag fantiserar bara (pga sjukt jobbigt att bli kär i en kollega på ett pyttelitet kontor).

Kollega 1: Typ 10 år yngre. Som verkar flörta 110% ibland. Å andra sidan är jag sjukt dålig på att skilja på ”vara trevlig” och ”flörta”. Han är väluppfostrad, intressant, omtänksam, positiv och ett riktigt kap (för nån som antagligen är 15 år yngre än jag haha!)

Kollega 2: Lika gammal som min lillebror. Vi är väldigt lika. Han ”flörtar” inte egentligen. Eller ja, blinkningar, höjda ögonbryn, fötter som pekar mot mig (precis som kollega 1) men samtidigt… som jag. Ambivalent.

Alltså. Det där med kärlek är så sjukt märkligt. För mig i alla fall. Har varit i förhållanden tidigare så klart. Men aldrig på mina villkor. Vet inte ens hur det funkar (vet nån det ens?) Så här i efterhand tänker jag att ”lilla gumman, du är ju värd så mycket bättre. Fattar du inte det? (näe)”

Jag längtar. Jag hoppas och tror. Att det finns nån därute. Som är ämnad. Bara för mig.

Han bor i mitt hjärta

Min älskade knasboll, alltid med mig! Det känns så. Att han liksom finns där, i hjärtat. Han gör sig påmind, hela tiden. Jag gråter hejdlöst ibland, ler åt våra minnen, minns hans leenden. Saknar honom så det gör ont.

Vad händer i livet nu då? Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska gå utan honom. Stapplar liksom. Det fattas nåt. Jag har glömt nåt. Känner efter i fickorna att jag har bajspåsar med mig. Till ingen nytta. Egentligen. Det har knappt gått en månad. Han kommer alltid bo där. I mitt hjärta. Han gjorde mig så lycklig i livet, och nu också i döden. Min livvakt. För alltid med mig.

Jag börjar sakta men säkert hitta det som är jag. Självsäker. Stark. Med honom i ryggen. Då känner jag mig trygg.

Ska ta upp styrketräningen igen. Vet att jag mår bra då, när jag får lyfta tyngre än jag tror jag kan.

Försökte hitta fler vänner i en grupp på FB. Gick inget vidare. En kollega (drygt 10 år yngre) muttrade tjurigt att ”Du får väl hänga med mig då!” så jag lovade (i ett svagt ögonblick) att vi skulle ta en AW framöver haha!

Och helt plötsligt, efter fem år på samma position, med en ny (kvinnlig) VD och en önskan att byta jobb, så blir jag erbjuden en annan tjänst i företaget. Resor och mer ansvar (vilket jag förutsätter även resulterar i högre lön). Det blev nån typ av ketchupeffekt sen han försvann.

”Allt har en mening” och ”Vi har dem bara till låns tills vi inte behöver dem längre”… kanske är det så. Jag var inte redo innan. Nu klarar jag allt. För han bor där. I mitt hjärta.

Jag saknar honom fortfarande så jag blir dum i huvudet. Men han är där. ❤ Älskade knastroll!

Är jag inte tillräckligt ledsen?

Det är så konstigt.

Jag trodde jag skulle vara ett vrak. Tårarna sprutande, snoret rinnande och aptiten borta.

Icke. Jag ler och gråter ungefär lika ofta när jag tänker på honom, känner ingenting, äter nästan som vanligt men har samtidigt en känsla av att jag inte är ”tillräckligt” ledsen.

Min bästis. Min själsfrände. Borta. För alltid.

Jag borde ju vara ett handlingsförlamat vrak!

Men jag funkar ju! Varför!?

Vill inte ha någon ny hund. Jag lägger mig i hans säng varje kväll, en liten stund, som för att säga godnatt fast han inte är där. Har svårt att somna på kvällarna, vaknar av minsta lilla ljud i huset.
Fick en gråtattack när jag öppnade en ny ost i veckan, han brukade alltid komma springande vid ljudet av plasten som drogs isär på osten. Han älskade ost!

Får skuldkänslor för att jag inte är mer ledsen. Jag borde vara ett vrak! Varför fungerar jag så ”bra”? Varför?!

Varför är sorgen så?

Långa dagar. Han och jag. För alltid. Han drog sitt sista andetag i måndags, jag var med. Hela vägen.

Det som stör mig, är att jag inte hör honom (än?) Båda mina tidigare hundar har jag hört. Deras klor och tassar mot golvet. Men inte han. Han gör sig påmind rakt i bröstet på mig. Där. Mitt i bröstet. Påminner han mig om sin existens. Som inte är där längre. Rent fysiskt alltså.

När han drog sitt sista andetag, när han låg där, med mig vid sin sida, flöt hans själ in i min.

Möjligt att det låter sjukt, overkligt, men det struntar jag faktiskt i.

Han bor där nu. Han är en del av mig. Vi delar en själ.

Tatueringar är på gång. Min bästa vän. Min bättre (andra) hälft. Jag saknar honom så jag blir dum i huvudet snart.

Något jag aldrig trodde min mor skulle säga, ”…om det inte dyker upp en stackars hemlös hund förstås…” Trodde hon ville jag skulle vara hundlös, så vi kunde resa runt i världen. Som förut.

Jag vet inte. Mitt jobb, i nuläget i alla fall, tillåter hund på kontoret, men vill jag ens vara kvar där? Vill jag fortsätta på samma företag jag jobbat i 18 år? Hitta på något nytt? Ja. Håller tummarna för att utbildningen jag vill gå blir av. Men om den inte blir det. Vad gör jag då? Stannar.

Tänk om jag blir kär? I en kollega. Eller nån helt ny? Vill jag ens bli kär? Jag vet inte. Vet ingenting just nu, är helt vilse utan min fyrbente kompanjon. Han som varit vid min sida, som en skugga, i nästan 12 år.

Livet är en bergochdalbana. Det har jag sagt förut. Men nu känns det mer än lovligt relevant. Försöker fokusera på fysiska saker, inte känslor. Går det att installera en kamin? Hur mycket jord behöver jag till mina odlingar i år? Var ska jag plantera rosorna? Hur blir det med staket? Egentligen?

Praktiska frågor. De är kanske lite lättare att hantera än de där jävla känslorna. Den där känslan av tomhet. Av att vara halv.

Att en hund kan göra ett så djupt avtryck i hjärtat. Min älskade själsfrände! ❤ 

Skitdag

Söndag. Jag är medveten om att jag kommer må ännu sämre om en vecka men just idag har jag gråtit. Mycket.

Jag vet ju att jag gör rätt som låter min älskade fyrbenting somna in men jag får ångest, gråter och mår illa när jag tänker på livet utan honom.

Jag har aldrig velat vara utan honom. Har hatat det under hela hans livstid. Är det så för föräldrar också? Eller? Jag vet inte.

Nu ligger han och snarkar bakom mig i soffan. Jag har spelat in så många korta snark-klipp att mobilen snart är full. Tog lite bilder med systemkameran idag men det spelar ingen roll hur många bilder jag tar eller hur många videoklipp min mobil rymmer, han är en del av mig, av mitt inre väsen.

Jaja, det låter flummigt. Jag är trött, ledsen och tja… känner mig lite förbannad och dränerad.

Beslutet var oundvikligt. Det har varit på gång sen december men när han ramlade för att han inte orkade krysta och huka samtidigt när han bajsade, ja… Då insåg jag att det oundvikliga måste ske snart, inte sen. Jag kan inte med gott samvete låta min bästa vän leva sina sista dagar så.

Phu… så. Nu har jag skrivit av mig lite…