Arkiv för kategorin ‘blev inte roligare än så nä’

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!

En dag med Ehlers Danlos

Igår var första gången på väldigt länge jag behövde ta 2 Citodon till natten.

I flera veckors tid nu har jag sovit ”stötigt”.

20.30 – 20.50 Kvällspromenad med hunden.

21.15 Går och lägger mig.

02.37 Väcks av hunden som behöver gå ut.

02.40 – 02.45 Kiss och bajspromenad med hunden

02.50 Somnar om

05.35 Väckarklockan ringer

Ungefär de tiderna, varje dag, i flera veckor. Det sätter sina spår.

Igår var dessutom extra stressig/jobbig. Både mentalt och fysiskt.

Svårt att somna i söndags, skittidigt morgonpromenad med hunden, sen somna om (svårt!) och sen ut på vanlig morgonpromenad.

Åka till jobbet, var där 45 minuter, sen iväg till veterinären för att lämna hunden där. Som den mattegris han är var han inte alls glad åt att bli lämnad så där och jag ville inte lämna honom heller. Men men, tack vare den undersökningen och de testerna han gjorde under dagen kommer jag få reda på varför han nödvändigtvis ska ut och kissa/bajsa så tidigt på morgnarna.

Kom tillbaka till jobbet, hann jobba en halvtimme sen kom ett akutjobb som jag var tvungen att ta. Fysiskt krävande, svårt att hitta platsen och tjock dimma. Ont i armarna och höfterna när jag åkte tillbaka till kontoret.

Sköterskan hade sagt att hunden låg högt upp på prio-listan så jag kunde nog få hämta honom efter lunch.

”Efter lunch” kommer och går. Klockan passerar hemgång för min del och jag tänker att ringer de inte inom fem minuter så åker jag fan till kliniken och hämtar honom!

Då ringde de. Sa att jag kunde hämta honom efter 17.30. Det är ganska långt efter lunch.

Åkte hem och åt. Smärtan i armarna har spridit sig upp i nacken och huvudet, höftsmärtorna eskalerar och sprider sig ner i benen.

Åker tillbaka in till stan för att hämta min lilla pälskling och får med mig orden ”Veterinären ringer dig på fredag om provsvaren och för att diskutera vad hon hittade på ultraljudet”..

Eh, vaaaaa?!?! Hur kan man ens säga så!? Säg att jag får alla svar på fredag istället så jag slipper undra!

Å andra sidan har jag väl redan ställt in mig på att det troligtvis är någon typ av tumör som stör honom. Om det är i binjuren (Cushings syndrom) eller någon annanstans är mindre viktigt faktiskt. Och jag har redan en ”plan” för hans resterande liv. Inga stora operationer eller tunga cellgifter, han får hänga med så länge han är pigg och glad.

Äh det… whatever!

Har lite den känslan, ”det löser sig” och ”whatever”.

Just i dag i alla fall, jag är skittrött nämligen. Köpte förvisso ny bäddmadrass igår och när jag kom hem såg den ut att vara för kort… ”Äh, det löser sig” tänkte jag och se på fasen, det gick att sova på den haha! Den var ju inte för kort, det såg bara ut så. Hårdare än den förra men bättre stöd för min rygg. (Intressant eller hur? 😉 😛 )

Känslan av ”whatever” kommer mest av jobbet. Känns lite som att jag skiter i göra mitt allra bästa pga –

  • Efter löneförhandlingarna blev det jävligt tydligt att allt det jag gör inte är värt särskilt mycket 
  • Beställare ger mig tunt material och förväntar sig att jag ska utföra stordåd trots att de inte talat om för mig vad de vill att jag ska göra, jag ska kunna lista ut det själv
  • Externa kollegor som skäller, inte gör sitt jobb, ljuger och förstör gör mig bara ännu mer blasé… whatever!

Jaja, det löser sig med det med. Söker nytt jobb och drömmer om ett liv i lugnare tempo.

Nu ska ju i alla fall grannen ovanför flytta. Istället skulle det komma ”en utländsk fyrabarnsfamilj” enligt grannen (hon är skitsur för att jag klagat till värden över störningarna i huset).
Var det jätteviktigt att nämna att de är ”utländska” (vad innebär det ens?), din rasistiska lilla skit-tant!?

Med en fyrabarnsfamilj lär det nog bli andra typer av störningar och troligen får mina långa sovmorgnar på helgerna stryka på foten men förhoppningsvis spelar de inte så hög musik att rutorna skallrar och det inte går att jobba, sova eller ens slappna av litegrann…

Hejdå!

Lycklig

Jag är så lycklig här! Jag vill vara här, alltid!

Det är så vansinnigt skönt att vakna av sig själv, inte ha något planerat, bara vara liksom.

Hunden är förvisso pigg och lekglad men det där med promenader, det är han inte så pigg på. Han sover mycket men alltså, det är helt okej när man är pensionär 😉

Mitt jobbsökande har gått i stå, mest för att det är semestertider men men, det löser sig.

Jag skriver, fotar, sover tills jag vaknar, har stora problem med att komma på nåt att laga till middag (har dock löst sig varje dag av nån anledning, jag gillar mat haha!) och gör så lite som möjligt. Har träningsgrejerna med mig men har inte gjort många marklyft eller annat än. Det kanske kommer.

Läser mycket, vilar, laddar batterierna och just ja, igår var jag och shoppade lite på outlet. Hade tänkt köpa 10 t-shirts, pga skitbilliga, men de hade bara fyra stycken i min storlek… jaja. Hittade ett par nya kängor i alla fall, en mjuk långärmad tröja och ett par nya mysbrallor. Älskar’t!

Vad gör ni?

Sånt som händer (gnälligt värre)

Fortfarande väldigt turbulent på jobbet. Trots (eller tyvärr kanske) att jag numer har hundrastare till den fyrbente (tre dagar i veckan) så bävar jag för att gå till jobbet. Stämningen är tryckt, många vantrivs numer och vi får vag eller ingen information om framtiden trots att de högst upp vet exakt vad som ska hända (och insinuerar saker hela tiden, braaaa för stämningen. Verkligen. Jättebra.) Externa kollegor och beställare som inte följer rutiner och ändrar sig i tid och otid så man vet fan inte vad som gäller. Men skäll får vi. För att det blir fel. Och när vi försvarar oss med att vi ju gjorde som vi blivit tillsagda så möts man av tystnad. Noll jävla kommunikation.

Jag försöker hålla mig därifrån så mycket som möjligt.

Just nu sitter jag och letar resor till solen. I november. Det behövs nog då. Plus att jag har hundrastare nu som kan ta honom då. Blir ju lite dyrt men men, det får det vara värt. 😀 Sol och Mojitos haha! Lutar åt Kanarieöarna men det kan  ju ändras.

Midsommar nu. Några dagars vila från skiten på jobbet. Nu är det verkligen dags för sängen, snart halv midnatt och jag är vansinnigt trött.

Hoppas ni får en fantastisk midsommar!

Långhelg

Ja, det var det. Nu är den snart slut.

Vad har jag gjort då? Inte särskilt mycket alls. Fixat iordning uteplatsen, gått långsamma promenader med hunden i skogen (jädras vad varmt det har varit!) och läst en bok. Sen var det inget mer.

Vad har ni gjort?

Var tvungen att lägga lite filter på bilden, mina ben är så vita att de lyser. Tjusigt värre haha!

Upp och ner och upp och ner igen

Jävla bergochdalbana det här alltså. Livet menar jag.

Det är ju lite så det är. Och det är väl bara gilla läget och hänga med då? Hur gärna jag än vill ha en glimt eller fler ur framtiden så är det bara gilla läget och se vad som sker.

Ibland blir jag jätteledsen när nån säger nåt som gör att personen lika gärna kunnat ge mig en örfil. Ibland beror det på att jag snart ska ha mens, ibland beror det på att det är jobbigt på jobbet och ibland vill jag ge en örfil tillbaka.

Just nu är jag trött. Det är riktig turbulens på jobbet så jag håller mig från kontoret så mycket jag kan. Ingen utom möjligtvis ett par höga chefer vet vad som ska hända med företaget men de ler bara i smugg och håller käft. Bra för sammanhållningen och trivseln på jobbet. Verkligen. Jättebra.

Jaja, jag kan ju inte göra nåt åt det heller. Så. Sitt i båten och häng med.

Eller sök nytt jobb.

Det gör jag. Försöker byta lägenhet också. Trodde jag hittat både den ena och den andra bra lägenheten, men den första tyckte min lägenhet var för liten och den andra ville inte bo på just den här adressen. Eh? Okej… fan. Nåja, det dyker väl upp nåt när det är meningen att det ska dyka upp nåt. 🙂

Förresten tycker jag det är jävligt märkligt att en hel kartong med Frontline bara kan försvinna. Jag vet ju att jag köpt, i god tid, för att ha hemma ”när det är dags”. Det är verkligen dags nu. Vaknade nämligen med en fästing som kröp i hårbotten på mig. Nackdelen med att ha hunden i sängen antar jag 😉