Arkiv för kategorin ‘ehler-danlos syndrom’

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!

Livet är som det är

Min EDS är värre just nu. Beror på stress och oro.

Min bästis är sjuk och jag är plågsamt medveten om att vi inte har lång tid kvar tillsammans. Eller ja, jag är ju lite ambivalent lagd så…

Å ena sidan är jag väldigt snabb att måla Fan på väggen innan han ens står i farstun, å andra sidan är jag envis, hoppfull och full av tilltro.

Min fyrbenta följeslagare, han som alltid är där. Han som är en så känslig själ, som ger mig så mycket kärlek och glädje. Han är sjuk. Han är (skit)gammal. Haltar lite av sin artros. Har fått diagnosen Cushings syndrom. Har pålagringar i ländryggen. Väcker mig mitt i natten för att han behöver gå ut. Kan hålla sig i nästan två timmar på dagarna. Begränsar mitt liv i viss mån men alltså… Jag gör vad som helst för honom.

Jag förbereder mig på den där dagen. Dagen då jag måste låta honom slippa lida och låta mitt eget lidande börja. Det går rätt bra. För det mesta. Ibland bryter jag ihop och fulgråter så jag tappar andan.

Vem är jag ens utan honom? Halv?

Han är fortfarande pigg och glad även om han stånkar och stönar lite stundtals. Han sover mer. Han äter mediciner och är samma charmiga kille jag känt nu i elva och ett halvt år. Han selektiva hörsel är ”värre” 😉 och han gubbmuttrar, pruttar och snarkar som vilken gammal gubbe som helst. ❤

En dag med Ehlers Danlos

Igår var första gången på väldigt länge jag behövde ta 2 Citodon till natten.

I flera veckors tid nu har jag sovit ”stötigt”.

20.30 – 20.50 Kvällspromenad med hunden.

21.15 Går och lägger mig.

02.37 Väcks av hunden som behöver gå ut.

02.40 – 02.45 Kiss och bajspromenad med hunden

02.50 Somnar om

05.35 Väckarklockan ringer

Ungefär de tiderna, varje dag, i flera veckor. Det sätter sina spår.

Igår var dessutom extra stressig/jobbig. Både mentalt och fysiskt.

Svårt att somna i söndags, skittidigt morgonpromenad med hunden, sen somna om (svårt!) och sen ut på vanlig morgonpromenad.

Åka till jobbet, var där 45 minuter, sen iväg till veterinären för att lämna hunden där. Som den mattegris han är var han inte alls glad åt att bli lämnad så där och jag ville inte lämna honom heller. Men men, tack vare den undersökningen och de testerna han gjorde under dagen kommer jag få reda på varför han nödvändigtvis ska ut och kissa/bajsa så tidigt på morgnarna.

Kom tillbaka till jobbet, hann jobba en halvtimme sen kom ett akutjobb som jag var tvungen att ta. Fysiskt krävande, svårt att hitta platsen och tjock dimma. Ont i armarna och höfterna när jag åkte tillbaka till kontoret.

Sköterskan hade sagt att hunden låg högt upp på prio-listan så jag kunde nog få hämta honom efter lunch.

”Efter lunch” kommer och går. Klockan passerar hemgång för min del och jag tänker att ringer de inte inom fem minuter så åker jag fan till kliniken och hämtar honom!

Då ringde de. Sa att jag kunde hämta honom efter 17.30. Det är ganska långt efter lunch.

Åkte hem och åt. Smärtan i armarna har spridit sig upp i nacken och huvudet, höftsmärtorna eskalerar och sprider sig ner i benen.

Åker tillbaka in till stan för att hämta min lilla pälskling och får med mig orden ”Veterinären ringer dig på fredag om provsvaren och för att diskutera vad hon hittade på ultraljudet”..

Eh, vaaaaa?!?! Hur kan man ens säga så!? Säg att jag får alla svar på fredag istället så jag slipper undra!

Å andra sidan har jag väl redan ställt in mig på att det troligtvis är någon typ av tumör som stör honom. Om det är i binjuren (Cushings syndrom) eller någon annanstans är mindre viktigt faktiskt. Och jag har redan en ”plan” för hans resterande liv. Inga stora operationer eller tunga cellgifter, han får hänga med så länge han är pigg och glad.

Utgifter och inkomster

Ja, det är ju tur att jag är en jävel på att spara mina pengar.

Utgifter i januari, 39 000. Februari, 72 000, Mars, 65 000.

Förhoppningsvis och troligtvis blir april en aning billigare…

Kroppen är trött, min mage är körd och min EDS är liksom flera gånger värre än tidigare. För mycket stress, för mycket grejer som behöver fixas i huset (som egentligen inte skulle behöva fixas om säljaren tagit in auktoriserade hantverkare från början) och så det där med att jag ännu inte kommit in i nån riktig rutin.

En nackdel med min nya hemby är att det inte finns lika bra kort- och långpromenadvägar. Tidigare kunde jag ta en lång eller kort sväng i skogen, det kan jag inte nu. Tyvärr. Villaområde liksom. I vår kanske jag kan hitta några nya vägar i alla fall 🙂

Och apropå ingenting egentligen, om exakt en månad fyller den här knasbollen 11 år! ❤ Min älskade skrutt!

Huvud, axlar, knä å tå

Okej, ni trallar inte på den sången nu va? 😉 😛

Just nu går dagarna skitfort. Mest för att jag har så inihelvete mycket att göra. Galet!

Humöret är lågt och stundtals får jag tillbaka de där tankarna och känslorna jag hade i tonåren.

Muntert värre. Men ibland känns det som att ingen av mina 75 Facebookvänner (varav de flesta jag faktiskt känner IRL) orkar engagera sig i det jag skriver i mina statusuppdateringar. Jag är inte så viktig liksom. Nån man tar kontakt med när ingen annan finns tillgänglig bara.

Äh… jag behöver ju verkligen semester! Från jobbet, från vardagen, från mitt blåa mående… Helst innan jag blir deprimerad.

Det var huvud-delen det. 😉

Axlarna är spända så jag blir yr i huvudet. Ont gör de också eftersom jag stressar så förbannat (hej svej EDS). Knäet vill sjukgymnasten att jag ska ta med till en ortoped och sen eventuellt operera, det vill inte jag. Tårna.. tja… näe, de är det nog ganska bra med faktiskt haha!

Fortfarande två veckor kvar till jag får åka till stugan… jag önsketänker ju att det är en vecka till jag ska åka men näe… suck..!

864

Igår var verkligen en sån dag! *pekar på bilden* 😀 Jisses vad somliga är envisa och korttänkta. Jaja… folk och folk ja…

Judgement day (igen)

Hos sjukgymnasten idag. Hade inte så ont innan men nu… aaaajjjj! Han bände och tryckte och hade sig men kunde sen lugna mig med två saker –

  1. Ingen stressfraktur
  2. Ingen operation nödvändig

Yeay! Det var liksom mina två största skrämselhickor. Däremot sa han att det kommer ta minst ett halvår att läka ut ordentligt. Skador på ligamenten i knäet. Jaja, så kan det gå. Kul med EDS…

Men! Jag fick i alla fall börja träna på gymmet igen, wooohooo!

Sooom jag längtar!

wpf_7979

Jag vill ju bli jäääättestark! 😀

Vad gör ni?

Leeeeeeeeeeeess!

Jepp. Fortfarande helt less på typ allt. Kollade igenom min ”minnesburk” från 2016 och trots att den bara var halvfull så var det en del grejer jag faktiskt glömt att jag gjort haha! Kanske inte säger så mycket i och för sig, med tanke på mitt minne…

Ska försöka fylla den helt det här året, även om jag i nuläget som sagt är ruskigt less…

tooold

Har fått ont i mitt högerben igen, kan knappt stödja på det ibland och det värker som fasen på utsidan av vaden. Har fått frågan, ett gäng gånger, om jag skadat mig (alltså typ ramlat eller så) men hela tiden sagt nej. Så i går, kom jag på att jag ju den 20 oktober (dubbelkollade med bloggen) stampat hårt i betonggolvet på jobbet och fått djävulskt ont. Har ont på samma ställen nu ju. Men det var ju två månader sen… hur går det ihop? EDS? Stressfraktur? Vem vet? Bokat tid hos sjukgymnast om en vecka i alla fall, eftersom Dr Bra (kanske är tillbaka) är så poppis att det inte går att få tid till honom… 😥

Grannarna lever om fortfarande (så klart) och jobbet är rätt trist just nu, trots att jag får åka ut och jobba i fält på egen hand (och får beröm av mer erfarna kollegor).

Det som livar upp är hunden, han ger mig alltid massor av kärlek och skratt, karaoken på Smule och att jag får höra från främlingar (på Smule) att jag är rolig, det värmer!

bebis

Hoppas ni har det bra!