Arkiv för kategorin ‘ibland blir jag bara SÅ trött’

För fulla muggar

Ja inte blir det mycket skrivet här inte… Livet är liksom i full gång. Mest jobb men också utredning med hunden (varför han skakar när han ligger och vilar/sover), träning (äntligen tillbaka på gymmet), språkkurs (via appen Duolingo) och en studiecirkel på nätet om att träna sin inre kondition.

Grannarna stökar fortfarande omkring och slänger grejer i golvet på kvällarna (bland annat) och hyresvärden låtsas som ingenting, trots tillsägelser från Hyresgästföreningen. Jaja, när jag tränat upp min inre kondition kanske jag kan stänga ute alla idioter? 😉 🙂

Har i alla fall rätt kul på jobbet, älskar att jobba hemifrån och de avundsjuka kollegorna (som tror jag ligger på soffan och käkar popcorn istället för jobba) skiter jag faktiskt i i nuläget haha!

Hunden, som fyller 10 år om två veckor, är fortfarande pigg och glad trots skakningar. Vi var på Bagarmossens regiondjursjukhus igår, hos en ortoped, för att försöka utröna var hans skakningar kommer av. Fick mycket beröm för min fina snart-tioåring. Bra hull, fina tänder, charmig, välskött och bra mentalitet. Enda ”men”-et var att han tydligen är ”lite mammig”… inte så konstigt med tanke på hur tajta vi är 😉 Och jag ser inte hans ”mammighet” som en nackdel. Faktiskt.

Skickade en film till ortopeden igår, för att visa hur Lix skakningar ser ut. Han ville att jag skulle göra det så en neurolog kunde titta och se vad orsaken till skakningarna kan vara. Håll tummarna för att jag får svar innan helgen. Hoppas på att det bara är ”gubb-skakningar”, tydligen kan äldre hundar bli lite frusna med åren.

Nu så, dags att jobba igen!

Trevlig helg!

Önsketänkande

Julklapparna är klara i alla fall. Ska bara slå in en av de. Har sjukt mycket på jobbet och igår blev jag anklagad för att ljuga om att jag inte hade tid att hjälpa en extern kollega.

Hen sa att jag vid upprepade tillfällen sagt ”Jag har inte tid att hjälpa dig” och istället pysslat med privata saker. Vad de privata sakerna var fick jag inte veta.

Det har hänt EN gång att jag sagt att jag inte har tid. Dessutom, det hade ju varit en jävla skillnad om jag sagt att jag inte VILL hjälpa personen. Och när jag har hjälpt till/instruerat så blir det fel ändå… Hen tyckte att jag ska skulle släppa exakt allt och svara på personens frågor istället. Okej om du brinner, ja, jag släpper allt jag har för händerna och hjälper dig. Men när du ringer om saker jag svarat på fem gånger tidigare och jag håller på med annat, då får du faktiskt fråga någon av de andra kollegorna…

Nåja. Skit i det. Behövde få ur mig det där.

Nu något roligare – En (intern) kollega kom in till mig och lyste som en liten sol när hon sa att hon drömt om mig (igen!) inatt. Tydligen hade jag hållit på så mycket med no poo att jag förvandlats till ett hallon! 😯 😀

Det blir ju ingen lång julledighet men det blir ändå lite lugnare på kontoret, skönt. Min största önskan just nu är dock just det, ledighet. Jag vill ha tid, minst två veckor, att bara ladda batterierna. Så skönt det skulle vara! (Gick in i semesterlistan på jobbet nu och tog åtminstone fredag ledigt haha!)

Vet inte varför jag rubricerade inlägget ”Önsketänkande”? Kanske för att min hjärna var så upptagen med att önsketänka om tid och ledighet och sömn och mys? 😉

En önskning jag har är i alla fall att filmerna jag beställt från Discshop hinner fram innan fredag men det ska jag nog inte räkna med, fatta hur många paket som skickas just nu! Stackars brevbärarna! Min nya Fitbit kommer nog nästa år. Helt sjukt egentligen! Köpte min Fitbit i april, jag har limmat fast gummifästena två gånger men nu kontaktade jag deras support i ett annat ärende (sovtiderna synkade inte, borde fattat svaret själv pinsamt nog… ”starta om” haha!) och nämnde i förbifarten att armbandet hade luftbubblor och lossnat här och var.
Så. Självklart skickar de en ny Fitbit till mig haha! Deras support är för övrigt fenomenal! När jag skulle installera och ställa in min Fitbit fick jag fantastisk hjälp, älskar företag som tar hand om sina kunder, bra jobbat!

Oj. Vad långt det blev! Hejsvej!

Grannsämja, grannschmämja

Turerna mellan mig, Hyresgästföreningen och värden har nu kommit fram till följande –

  • Hyresgästföreningen (HGF) begär ny störningssammanställning från mig och får det.
  • Värden blir kontaktad via telefon av HGF
  • Två dagar senare ringer värden mig via representant och vill boka möte mellan mig, värden samt grannen eftersom grannen för sitt liv inte kan förstå hur hon kan störa.
  • När jag kollar min mejl har jag fått meddelande från HGF att värden sagt att de vill göra en kontroll av störningarna (alltså inte ett ljud om något möte).

Eftersom det är slutet av veckan är situationen för mig följande –

  • Jag är astrött pga mycket jobb och lite sömn
  • Det ser ut som ett bombnedslag här
  • Jag orkar fan inte städa för att värden ska komma hit men är lite nervig över om de kommer säga nåt om min tapetsering i hallen (inte så snyggt på vissa ställen nämligen haha!)

17.15 skulle vi träffas tydligen. Alltså… zzzz…

Mår inte bra redan innan, börjar bli förkyld och när jag var ute och jobbade blev jag kall om magen pga kunde inte stänga jackan så jag har haft sjukt ont i magen och ryggen i typ fyra timmar (gick över med två Alvedon, mat och lite vila).

Grejen är att grannens son tydligen flyttat ut och det är möjligt att jag pga honom blivit extra uppmärksam på ljuden som kommer ovanifrån. Däremot är det något i princip varje dag så det börjar bli jobbigt plus att det ibland känns som hon gör det på ren djävulskap eftersom hon vet 1) att jag blir störd och 2) när jag går och lägger mig.

Innan sonen flyttade in var det inga problem, tyckte hon var tyst och vi hade en bra dialog, men efter sonens entré och exit så har det blivit störningar i princip varje dag. Mycket märkligt.

Jaja, får se vad hon säger då… Hon ställer sig som sagt frågande till att hon ens skulle störa alls..?

Lyckligt lottad

I och med sociala medier så synliggörs mer skit och jag inser att jag är så inihelvete lyckligt lottad, trots att jag är kvinna (för det vet ju alla att kvinnor inte är riktigt lika bra som män…)

Jag har aldrig fått en dickpic skickad till mig, trots ett antal vändor på dejtingsajter.

Jag har aldrig blivit skammad av okända för att jag var tjock.

Jag har aldrig blivit hatad och hotad på grund av min hudfärg, däremot hotad pga andra anledningar.

Jag har aldrig behövt dölja min sexualitet för omvärlden.

Jag tillhör normen i Sverige. Jag kan aldrig riktigt förstå hur det känns att vara svart i en vit värld eller att få äcklade blickar när jag går i bikini på stranden.

Det är rätt märkligt egentligen, att vissa tar sig rätten att hata och hota och vara elaka bara för att en medmänniska inte passar in i ”normen”. Vad är det för jävla norm egentligen?! Att alla ska vara stöpta i samma form annars får man inte vara med? Det är ju helt sjukt.

Det som fascinerar mig mest är den allmänna uppfattningen (bland rövhattarna) att man FÅR vara elak, hotfull, dryg och kränkande mot en annan människa ENBART på grund av vad en själv TYCKER.

Vad fan!?

Jag har väldigt svårt att känna förståelse för ungdomarna som bryter mot lagen här i området, de som stör när de kör moped och EPA-traktorer utanför, skriker och skränar sena kvällar och nätter och inte visar hänsyn. Men inte fasen hotar jag de, jag kastar inte sten på de, jag hatar de inte, jag hatar det de gör, men inte de. Jag hotar inte, kastar inte sten på eller hatar de hundägare som inte har koll på sina hundar här i området. Jag hatar att de inte har vett nog att ha sina åbäken kopplade när de inte har koll på de.

Hur är dessa människor uppfostrade? Vad är det som gjort de så rädda för en människa som inte är kritvit i hyn, hur dåligt självförtroende har de när de skammar en överviktig person, vem lärde de att en kvinna som är stolt över sig själv är en slampa och om hon blir våldtagen har hon sig själv att skylla?

Jag vet inte. Jag vet dock att det finns en massa medmänniskor därute som står upp mot den här skiten och jag är så glad för det!

Facebookgruppen #jagärhär till exempel. Ett fantastiskt initiativ som lovebombar hatfyllda kommentarsfält runt om på nätet. Älskar’t!

Snabbgenomgång

Okej, känner att jag måste skriva trots att jag liksom inte riktigt har tid. Inte för att någon nödvändigtvis är intresserad men för min egen skull. Det är liiiite mycket just nu…

  • Grej 1 med hunden. Han halkade i söndags och haltade så illa att jag trodde han brutit nåt. Fick smärtstillande till natten och har nu på eftermiddagen inte haltat särskilt illa. Han vrickade sig nog bara. Phu!
  • Grej 2 med hunden. Eller rättare sagt med min chef. Han som sa att jag hade 6 månader på mig att försöka hitta en lösning på hundrastningsproblemet. Han tjatar minst en gång i veckan ”Har du hittat nån lösning än?” Imorse sa han att ”du förstår ju själv att så här kan vi ju inte ha det. Jag litar på att du fixar det här nu”.
    Eh?! Talade om för honom att jag inte får nån respons på mina annonser (alls) och att jag inte kan trolla. Sen frågade jag honom om han tyckte jag skötte mitt jobb dåligt eller vad som var problemet. Näe. Jag sköter mitt jobb jättebra, men det här funkar inte. Okej. Säg upp mig eller så säger jag upp mig själv, bara välja. ”Nejnejnej” NÄMENSLUTATJATADÅFÖRHELVETEGUBBJÄVEL!!! skrek jag inte men ååååh…
  • Mamma mår bra, de verkar ha klarat sig undan det värsta orkanvädret och även om hon är blöt av det massiva regnet så lever hon och har hälsan, yeay! Hon befinner sig nämligen i Costa Rica, där orkanen Otto härjat nästan en vecka… lätt nervöst kan jag säga.
  • Grannen som lever om exakt varje dag och kväll. Hyresvärden som fått i uppdrag av Hyresgästföreningen att höra av sig till mig har självklart inte gjort det och snart blir jag fan tokig. Inte en enda dag med lugn och ro! Däremot har jag faktiskt fått sova ett par nätter utan öronproppar, alltid nåt.
  • Jobbet. Det där som jag sköter så jävla utmärkt. Det är galet mycket. Jag behöver semester. Vill åka upp till stugan och bara sitta i sängen och läsa och lyssna på hundens snarkningar och eldens sprakande.

Att överhuvudtaget tänka på något annat än de där grejerna, tja… näe, lyckas inte. Eller jo, lite… ibland lyckas jag tänka ut lite julklappar och kanske tralla en sång på Smule men i övrigt… de nada!

Nu måste jag jobba igen. Hoppas ni har det bra! ❤

Folk alltså…

I torsdags hade vi bestämt möte, jag och hundrastarkandidaten. Klockan 18.00.

Hon dök så klart inte upp. Hörde ingenting på hela helgen heller så i morse skickade jag ett sms där jag skrev att jag lägger ner det här nu. Har inte fått något svar på det. Heller.

En kollega skyfflar över jobb på mig för att hen själv har planerat (och fortsätter planera) dåligt. Det blir tajt om tid, hen lyssnar inte på mig som har mer erfarenhet, men okej, det kommer bita kollegan i röven i slutänden eftersom jag inte kan/vill vara med ute i fält och jobba. Bokar man in saker utan att först kolla med den kollegan man tänkt jobba med så kan det bli lite jobbigt nämligen…

Har ytterligare en sån där ”knöla hit, knöla dit”-människa att handskas med nu och jag känner bara att ”Näe. Nu skiter jag i det här.” Passar det inte är det bara dra. Tack å adjö!

Grannen har jag anmält till Hyresgästföreningen, får se vad det ger. Om ens nåt. Hyser inga större förhoppningar faktiskt.

Nåja. Jag är ändå rätt nöjd med tillvaron just nu. Sitter hemma och jobbar. Har ont i huvudet, nyser och hostar och känner mig febrig men det får gå.

Vad gör ni? Mår ni bra?

what

Känslan. Ni vet. Den där…

 

Jag skulle ju sluta

Svårt det där. Att sluta med något som egentligen präglar hela ens natur, det där med att vara snäll och hjälpsam. Om en kollega behöver hjälp, då ställer jag ju upp. Så är det bara. Jag har haft det i mig sen barnsben, att hjälpa till där jag kan.

Och när jag behöver hjälp. Då möts jag av kompakt tystnad och dåliga ursäkter för att inte ställa upp. Vi snackar ursäkter i klass med ”Näe jag kan inte, jag ska sortera papper”…

Jag bad om avlastning i två timmar när jag är på ett läkarbesök. TVÅ timmar.

Tack för hjälpen. Verkligen.

Jag vill sluta vara så snäll och hjälpsam hela tiden, men samvetet ba’ ”Men såååå kan du ju inte gööööra! Det är ju asataskigt!”

Mmm… är ni för snälla mot folk som inte riktigt förtjänar det alla gånger?