Arkiv för kategorin ‘kollegor’

Phuu…

Ja. Kortversionen av mitt liv just nu?

  • Har blivit faster.
  • Jobbet.
  • Livet.
  • Styrka.

Ja. Att jag blivit faster är så sjukt häftigt! Hon är (så klart) alldeles ljuvlig och jag älskar henne! Min bror är så stolt och lycklig att jag blir smittad! Min svägerska är så sjukt bra och hon är min inspiration när det kommer till sista punkten på min kortlista; styrka. Hon är min förebild. Hon är så stark!

Jag tränar 3 dagar i veckan. Har en PT och ett mål. Ett ”orealistiskt” mål om jag varit normal, enligt min PT haha! Min svägerska tar 125 kg i marklyft, mitt mål är 150 kg innan året är slut.

Utöver träningen så har min morfaster på snart 95 haft lite otur senaste tiden och åkt in och ut på sjukhus så jag far hit och dit i Värmland för att hälsa på och stötta och fixa för henne. Hon vill ju så klart inte vara till besvär men jag försöker pränta in i hennes lätt glömska hjärna att det är liksom sånt man gör för familj och de man älskar.

På jobbet är det rätt lugnt på jobbfronten men på kollegefronten desto värre. ”Stretch” sa upp sig. Han orkade inte längre. Jag, som huvudskyddsombud för hela företaget, fick så jävla dåligt samvete att jag inte insåg att han mådde så dåligt tidigare. Det beror inte på oss kollegor, det beror på arbetsuppgifterna i sig. Han ska komma in till kontoret på måndag och allt jag vill är att hålla om honom, typ som en ursäkt. För att jag inte såg hur dåligt han mådde. Jag gillar honom. Ju.

Livet. Ja. Livet. Vad är meningen med det egentligen? 42 enligt filmen men sen då? Jag är 42 och mitt år som 42-åring har varit riktigt jävla kasst om jag ska vara helt ärlig.

Min bästa vän, min krigare, min skugga. Han fick gå vidare utan mig, och jag utan honom. Jag tänker på honom varje dag. Saknar honom varje sekund. Min älskade fyrbenting, han FATTAS MIG!

Känner mig vilsen. Känns som jag precis lämnat ett 12 år långt förhållande och det enda jag behöver är en vän. Inget mer, inget mindre. En vän bara.

Nejdå, jag är inte deprimerad, jag bara saknar honom så inihelvete mycket!

Upp å ner å hit å dit

Mitt liv just nu alltså… Det går upp. Ner. Hit. Dit.

Jag är helt enkelt väldigt, väldigt förvirrad.

Saknaden och sorgen efter Lix bor i mitt hjärta och själ. Jag saknar honom så enormt!

Sen har vi kollegan som visar tydligt att han vill vara mer än kollegor. Tills han kommer på sig själv och nästan skamset drar sig undan. Vi är väldigt lika på ett sätt, har erfarenhet av svek och osäkerhet.

Men! I nuläget känns det som jag precis lämnat ett långt förhållande och vill inte studsa in i ett nytt. Å andra sidan längtar jag efter närhet.

Nåja, det löser sig. Jag bidar min tid. Hittar mig själv igen. Landar i förlusten av min livskamrat.

Kul med lite flört på jobbet bara 🙂

Har precis skrivit på avtal med ett gym som ligger 90 sekunder från jobbet. 😀 Väntar på att bli faster, yeay! Testar att stå och gå helt själv, utan min bästa vän. Min bättre hälft.

Fan vad jag saknar honom! ❤

 

Fröken Livrädd och Kärleken

(Titeln är för övrigt även rubriken på en sjukt bra bok av Joanna Rubin Dranger)

Jag har en ny rutin. Varje kväll, innan jag kryper ner i sängen, så lägger jag mig i Lix säng en stund. Den står där, vid fotändan, hans doft finns fortfarande kvar. Jag drar in doften i näsan, känner nästan hans mjuka kropp mot min. Ler. Ibland gråter jag. Hejdlöst eller stilla. Ibland bara ett leende och en varm känsla av all den kärlek han gav mig. Mitt älskade lilla åbäke, du fattas mig!!

Jag klarar fortfarande inte att ta bort hans säng, vare sig den som står i vardagsrummet eller den i sovrummet. Hans vattenskål står kvar. Jag fattar inte, men den går inte att ta bort! Alla täcken, borstar, selar och koppel, ligger i en flyttkartong i källaren. Den kommer alltid vara där tror jag. Han gjorde mig bättre. Hel. Han betydde så mycket för mig, han gjorde så mycket för mig. En hund liksom. Världens bästa kompis! Jag saknar honom så det gör ont ibland men jag vet att jag gjorde rätt som lät honom gå. ❤

Men nu då? När jag måste försöka gå utan honom. Vad händer i mitt liv? Letar fortfarande efter mig själv, utan honom.

Karriären har tagit ett studs uppåt. Den nya VD:n och nya områdeschefen verkar se allt det där jag försökt tidigare chefer att se och uppskatta. Karriären drar fram som en stormvind just nu. Förhoppningsvis syns det i lönekuvertet när lönesamtalen är över. 🙂

Träningen är på gång. Målet att bli starkare än svägerskan (hon är min förebild!) är stark så snart ska jag börja lyfta tungt igen. Skittungt! För det gör hon. 125 kg i marklyft. Jag vill klara 150 kg. Vem vet? Kanske fixar jag det (också)?

Kärleken då? Var hittar man den? Inte på nätet i alla fall. Eller ja, inte jag i alla fall. Gillar att känna folk innan jag släpper taget liksom.

Har två potentiella kollegor. Men jag tänker inte längre än att jag fantiserar bara (pga sjukt jobbigt att bli kär i en kollega på ett pyttelitet kontor).

Kollega 1: Typ 10 år yngre. Som verkar flörta 110% ibland. Å andra sidan är jag sjukt dålig på att skilja på ”vara trevlig” och ”flörta”. Han är väluppfostrad, intressant, omtänksam, positiv och ett riktigt kap (för nån som antagligen är 15 år yngre än jag haha!)

Kollega 2: Lika gammal som min lillebror. Vi är väldigt lika. Han ”flörtar” inte egentligen. Eller ja, blinkningar, höjda ögonbryn, fötter som pekar mot mig (precis som kollega 1) men samtidigt… som jag. Ambivalent.

Alltså. Det där med kärlek är så sjukt märkligt. För mig i alla fall. Har varit i förhållanden tidigare så klart. Men aldrig på mina villkor. Vet inte ens hur det funkar (vet nån det ens?) Så här i efterhand tänker jag att ”lilla gumman, du är ju värd så mycket bättre. Fattar du inte det? (näe)”

Jag längtar. Jag hoppas och tror. Att det finns nån därute. Som är ämnad. Bara för mig.

Han bor i mitt hjärta

Min älskade knasboll, alltid med mig! Det känns så. Att han liksom finns där, i hjärtat. Han gör sig påmind, hela tiden. Jag gråter hejdlöst ibland, ler åt våra minnen, minns hans leenden. Saknar honom så det gör ont.

Vad händer i livet nu då? Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska gå utan honom. Stapplar liksom. Det fattas nåt. Jag har glömt nåt. Känner efter i fickorna att jag har bajspåsar med mig. Till ingen nytta. Egentligen. Det har knappt gått en månad. Han kommer alltid bo där. I mitt hjärta. Han gjorde mig så lycklig i livet, och nu också i döden. Min livvakt. För alltid med mig.

Jag börjar sakta men säkert hitta det som är jag. Självsäker. Stark. Med honom i ryggen. Då känner jag mig trygg.

Ska ta upp styrketräningen igen. Vet att jag mår bra då, när jag får lyfta tyngre än jag tror jag kan.

Försökte hitta fler vänner i en grupp på FB. Gick inget vidare. En kollega (drygt 10 år yngre) muttrade tjurigt att ”Du får väl hänga med mig då!” så jag lovade (i ett svagt ögonblick) att vi skulle ta en AW framöver haha!

Och helt plötsligt, efter fem år på samma position, med en ny (kvinnlig) VD och en önskan att byta jobb, så blir jag erbjuden en annan tjänst i företaget. Resor och mer ansvar (vilket jag förutsätter även resulterar i högre lön). Det blev nån typ av ketchupeffekt sen han försvann.

”Allt har en mening” och ”Vi har dem bara till låns tills vi inte behöver dem längre”… kanske är det så. Jag var inte redo innan. Nu klarar jag allt. För han bor där. I mitt hjärta.

Jag saknar honom fortfarande så jag blir dum i huvudet. Men han är där. ❤ Älskade knastroll!

Det går (inte så) bra nu

Näe, mår inte jättebra rent mentalt.

Har ont i huvudet i princip varje dag, illamående och trött. Och jag vet precis varför.

Min älskade vän, min fyrbenta pälsbäbis är en gammal gubbe med svagt bakparti och äter medicin varje dag.

Han leker fortfarande, vaktar fortfarande, är faktiskt fortfarande på alerten, men hans kropp dansar inte lika väl som hans valpiga sinne…

Jag bävar inför dagen han måste gå vidare utan mig. Inte för att han kommer lida, men mitt lidande kommer börja. Och jag är smärtsamt medveten om hur ont (jo faktiskt, fysiskt också) det kommer göra när han går utan mig…

Dessutom har jag en kollega som beter sig … slemmigt. Det började när jag, i förbifarten bara, bekräftade att jag inte bryr mig om min nästa sängkamrat är en man eller en kvinna. Han blänger på mig, typ klär av mig med blicken, och det är galet obekvämt. Uuuh…

Nåja… Saker och ting löser sig. Det är lite tight med ekonomin just nu, 11 000 i veterinärräkningar (efter försäkringen ersatt alltså) men… det löser sig. Med ekonomin. Jag har sparkonton och fonder. Lugn och fin, sitt i båten.

Men stressen över att tiden med min bästis rinner iväg snabbare än jag vill… Skrämmande. Gråter titt som tätt men försöker hitta guldkorn och skapa fina minnen under tiden vi har kvar.

Tiden går….

…men bloggen består. Faktiskt. Även om jag stundtals glömmer bort den. Har ju inte så många frekventa läsare dock, men ändå… Jag gillar er, väldigt mycket (vissa av er har jag dessutom lyckats snärja på FB dessutom hehe! 😉 )

Trivs enormt bra i min nya hemstad, i min lilla by, i mitt hus.

Mina kollegor… De är världsklass! Var på jobbmöte i Stockholm i veckan. Åh vad jag INTE saknar köerna! Längtade hem redan innan jag åkt hemifrån till och med! 😯

Ensam tjej på kontoret nu. Bara män i åldern 30 – 65. Det går bra. Inget ”höhö”-ande och bara bra fölk! Gillar’t!

Det är midsommar. Man ska umgås. Det skiter jag i. Just nu vill jag bara vara ifred. Grilla lite, läsa, lösa korsord, fixa i huset och sen dricka lite vin på kvällen. Ingen snaps å sill här inte 😀

Kollar mina pallkragar i princip varje dag. Har nog fått ganska bra styr på mördarsniglarna (vattnar med nematoder från snigelshopen.se) i alla fall 🙂

Har precis planterat om de, det är därför de ser så trötta ut. Ska bli väldigt spännande att se om det är squash eller pumpa som dyker upp haha!

Apropå kollegor så funderar jag ibland på det här med kroppsspråk och vad mina nya kollegor egentligen säger med kroppen… Eller så överanalyserar jag (det är lite mitt signum) 😉 Å andra sidan är det där med storleken på pupiller något man inte kan fejka såatte…. 😉

Long time inget inlägg

Näe, jag har inte haft tid att blogga här 😉

Huset har tagit en hel del av min tid och jobbet resten. I alla fall känns det så. Jobbar väldigt mycket, pysslar med huset, umgås med den fyrbente och försöker lista ut vad som egentligen är viktigast – staket runt tomten eller nytt altantak och trädgårdsredskap?

Jaja, det är en ”no brainer” egentligen men det är sånt jag funderar på…

Trivs enormt bra på nya kontoret. Idag fick jag dessutom för mig att en av kollegorna flörtade med mig!? Det har pågått ett tag när jag tänker efter, men det var först idag som … tja… enkronan föll ner så att säga haha! Nåja, det kan ju inte bli nåt ändå så det spelar ingen roll. 🙂

En trist nyhet på jobbfronten är att min ”jobb-lillebror” ska sluta. Visserligen tycker jag att han gör rätt som säger upp sig, men satan vad jag kommer sakna min lilla ”plutt” 😛

Min andra ”plutt” har haft det lite jobbigt den här veckan, många resor och ändrade rutiner. Han är elva år nu (och ser ut som han smälter i solen…)

Kärlek på jobbet, vad säger ni? Been there… Tror det är ganska vanligt med jobbflörtar ändå, även om det bara stannar vid flört och inte går vidare till giftermål *harkel* Tittar på dig JVJK 😉