Arkiv för kategorin ‘livets krumbukter’

Men alltså..? Lägg av nu!? En sak i taget tack!

I onsdags ringde det. Från sjukhuset. Gammelfaster hade ramlat och brutit höften och de skulle skicka henne i ambulans till Karlstad.

Dags att börja kriga mot snåla kommuner för att få henne till ett korttidsboende innan sjukhuset släpper henne! Ingen fara, när det gäller familj är jag en tiger! ❤

Lillebror och svägerskan är just nu på sjukhuset i Stockholm för att välkomna mitt brorsbarn till världen! ❤ Är så galet lycklig för deras skull! (Fick precis besked att svägerskan är igångsatt! Yeay! Det här är så jäkla spännande!)

Trädgårdsröjet är igång, sen är det det där med kaminen då. Den som ska installeras i höst, det behövs bygganmälan och lokalisering av skorstenen. Dessutom behöver jag gå till tandläkaren.

Yeay! Sockertoppsgranen är borta! 😀

Jaja, det löser sig i slutänden. På ett eller annat sätt.

Hur är det med dig då?

Insikt

Det värsta med att vara djurägare, våra älskade husdjur lever inte för alltid.

Det gör ju förresten inte människor heller så det borde inte vara så svårt. Egentligen.

Han har varit vid min sida i nästan 12 år. Och som djurägare är det mitt ansvar att bestämma när det är nog. Han är svag i bakdelen, har Cushings syndrom och faktiskt skitgammal. Så jag har bestämt mig.

Nästa vår får han gå vidare. Över regnbågsbron. För att träffa sina föräldrar och de syskon som redan vandrat den vägen. Om inget oförutsett händer förstås. Han ska inte behöva lida för att jag är för feg för att se min egen rädsla rakt i ögonen. Jag är skyldig honom det. Ett värdigt liv och ett värdigt slut.

Jag vet fan inte vem jag är utan honom. Vi har levt ihop i nästan 12 år, i princip dygnet runt. Han och jag.

Min bästa vän. Mitt stöd. Min knasboll. Mitt liv. Min bättre hälft.

Jag vet att jag gör rätt. Det är inte rättvist att låta honom kämpa vidare bara för att jag älskar honom alldeles oändligt (det kommer jag ju göra även efteråt).

Men jag känner ändå tvivel. Inte huruvida jag gör rätt, det vet jag, men tänk om han kunde tala.

Vet han att hans dagar är räknade? Det tror jag inte. Eller vill inte tro i alla fall.

Ju äldre han blivit, ju mer mattig har han blivit. Klarar inte att vara ensam längre, måste gå ut oftare trots medicinering, gubbmuttrar, pruttar ohämmat och har extremt selektiv hörsel…

Älskade knasboll! Gråter när jag tänker att nästa jul kommer han inte finnas där… Men! Nu lever jag i nuet. Tar vara på varje minut. Försöker etsa in allt i minnet. Dofterna, ljuden (tur det finns videofunktion i mobilen! 🙂 ) och blickarna han ger mig. Kärlek. Villkorslös. Oändlig.

Upp. Och ner. Och så upp igen

Var på ultraljud med gubben. Ingen senskada, ”bara” en blödning. Phu!

Men under ultraljudet började veterinären fråga om hans allmäntillstånd och jag berättade om hans extrema törst, att han numer väcker mig mellan 03.00 – 05.00 för att han måste gå ut för att både kissa och bajsa och att han har tappat muskler. Så det blev blod- och urinprov taget. Ska få svar idag. Att han tappat muskler ser jag som en naturlig konsekvens av den extra varma sommaren, blev inte många långpromenader då inte. Sen har han varit ”sölig” sen dess, vill inte gärna gå långa promenader (hemma i alla fall, på jobbet går det utmärkt… 😕 ) Men jaga Frolic jag kastar eller jaga bort Kråke och Kraxe (två kråkor på jobbet som lärt sig att de får en Frolic var om de är snälla haha!) det går utmärkt 🙂

Han är sitt vanliga jag egentligen, mentalt, men fysiskt… Han är ändå 11,5 år gammal. Min skrutt! ❤

Tiden går….

…men bloggen består. Faktiskt. Även om jag stundtals glömmer bort den. Har ju inte så många frekventa läsare dock, men ändå… Jag gillar er, väldigt mycket (vissa av er har jag dessutom lyckats snärja på FB dessutom hehe! 😉 )

Trivs enormt bra i min nya hemstad, i min lilla by, i mitt hus.

Mina kollegor… De är världsklass! Var på jobbmöte i Stockholm i veckan. Åh vad jag INTE saknar köerna! Längtade hem redan innan jag åkt hemifrån till och med! 😯

Ensam tjej på kontoret nu. Bara män i åldern 30 – 65. Det går bra. Inget ”höhö”-ande och bara bra fölk! Gillar’t!

Det är midsommar. Man ska umgås. Det skiter jag i. Just nu vill jag bara vara ifred. Grilla lite, läsa, lösa korsord, fixa i huset och sen dricka lite vin på kvällen. Ingen snaps å sill här inte 😀

Kollar mina pallkragar i princip varje dag. Har nog fått ganska bra styr på mördarsniglarna (vattnar med nematoder från snigelshopen.se) i alla fall 🙂

Har precis planterat om de, det är därför de ser så trötta ut. Ska bli väldigt spännande att se om det är squash eller pumpa som dyker upp haha!

Apropå kollegor så funderar jag ibland på det här med kroppsspråk och vad mina nya kollegor egentligen säger med kroppen… Eller så överanalyserar jag (det är lite mitt signum) 😉 Å andra sidan är det där med storleken på pupiller något man inte kan fejka såatte…. 😉

Ovälkommet

Alltså, jag vet. Man ”ska” ta det som en komplimang när nån är kär i en.

Men jag har såååå svårt att hantera det.

En hantverkare har fallit som en jävla sten för mig. Obekvämt värre.

Vi stod utanför huset. Han stod för nära så jag flyttade mig ett steg till höger. Han flyttade efter. Vi måste sett jävligt komiska ut eftersom vi flyttade runt halva huset på det viset. Jag tyckte han stod för nära, flyttade på mig, han flyttade efter…

Tror inte ens han var medveten om det själv. Han är verkligen jättesnäll och så men jag är inte intresserad och då blir det liksom… Ja, obekvämt så att säga.

Nån som varit med om liknande situation?  Vad fan!?

För övrigt fortsätter jag att ”Smule:a”… Älskar den där karaokeappen!

(Försökte ladda upp en video men det gick inte så klart…) Jaja, shit the same.

Nu är det lördag och imorgon åker jag till morfaster och fikar. Gött mos!

Har ni det bra? Bra. 🙂

Nån som vet vad det här är förresten? Har massor i rabatterna nämligen men har ingen aning om vad det är för nåt…

 

”Tänk om du ångrar dig?”

Just den frågan ställde mamma igår. Och jag sa att då löser jag det då på nåt vis.

Under hela den här processen har jag känt mig 100% säker på flytten. Ny stad, nytt hem, nya promenadvägar, nytt allt. Jag har liksom bara varit förväntansfull och glad.

Igår hände nåt. Jag och en till höll på att buda mot varandra om ett hus det var visning på i helgen. Efter mitt senaste bud blev det tyst. Mäklaren skickade sms och sa att jag får besked imorgon.

På kvällen, när jag satt på toa av nån anledning, så slog det mig stenhårt ”Jag ska flytta. Från mamma!” och jag kände mig bara rädd och ledsen.

Det gick förvisso över rätt snabbt men det var första gången den känslan kom. Och det är ju inte så att jag och mamma bor ihop nu. Eller att det är första gången jag flyttar från henne, förra gången var för 18 år sen 😉

Personligen tror jag mamma och jag kommer träffas mer när jag flyttar. Vi pratar ju ändå i telefon flera gånger i veckan så där blir det ju ingen skillnad. Det händer sällan att någon av oss träffas hos nån om vi inte redan planerat för det. Inte som Lillebroren, han kan ringa en timme innan och säga att ”Är du hemma? Jag är på ingång, sätt på kaffe är du snäll”. Eller ja, han säger ”VI är på ingång”. Svägerskan är med nio gånger av tio. 😀

De spontanbesöken har förstås tunnats ut på senare tid. Det jag är lite rädd för är att jag helt ska tappa kontakten med min bror, han är inte aktiv på sociala medier och det där med att småprata i telefonen är inte hans grej. Sen jobbar han som en jäkla Duracellkanin också. Nåja, de säger ju att kärlek inte har några gränser 😉

Jag har jättebra kollegor på nya kontoret, morfaster en timme bort och en kompis som bor en kvart bort med buss så man skulle kunna säga att mitt sociala nätverk har fördubblats i och med kompisen haha!

Så. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Det kanske kommer fler inlägg snart… 🙂

Två eller tre dagens (det blev tre)

Okej, först och främst –

HUR kan det komma sig att ögonen ändrar färg? Beroende på hur jag mår, var jag är, ljus osv? Nu ser de ju gröna ut?! Okej, visserligen har den där typen som hjälpte min mor att skapa mig, melerande ögon och det kanske kan ha nåt med det att göra men på riktigt… märkligt.

wpf_074128

För det andra –

Jag älskar honom så det är helt sinnessjukt och just nu ser han… rätt bonnläppig ut… eller typ som om hans ansikte smälter (låter charmigt inte sant? 😉 ) Men så här sov han på eftermiddagen när jag jobbade… pardon den dåliga bildkvaliteten:

wpf_125451

Charmknutte! ❤

Och så en tredje grej –

En extra helgdag, ingen jour och jag lyckades övertala en gruppchef till att göra ett jobb som de ville att jag skulle göra hähä! Varför? Gillar jag inte att jobba? Njao, det gör jag väl men han bor fem minuter från arbetsplatsen och jag måste ta en omväg för att göra jobbet. Location location location folket!

Visst låter jag positiv?! Jag försöker, men jag kom precis på att jag måste tvätta i helgen. Å andra sidan har jag vin, godis, film, fyrbent sällskap (as usual) och så ska jag nog skita i att ställa larmet på fredag och bara soooova!

Hur har ni det?!