Arkiv för kategorin ‘tankar’

Livet och kärleken och allt vad det innebär

Min morfaster fyller snart 95, hon ligger på sjukhus, är virrig och starkt smärtpåverkad. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar sitta i bilen i en timme för att åka till henne och hälsa på. Hon känner förvisso igen mig fortfarande men ändå, jag är så splittrad! Hon är sista länken till min morfar, jag tycker så mycket om henne (hon är riktigt skön som svär och lever om, älskar henne för det!) Förhoppningsvis får hon komma hem till sitt eget hem i sinom tid och det kan bli ”som vanligt” igen. Tror förvirringen beror mest på smärtan hon har. Vill bara att hon ska bli bättre!

Varje kväll lägger jag mig i hans säng, hans doft hänger fortfarande kvar där, jag andas, mina hjärtslag saktar ner och jag känner ett enormt lugn. Tänker på honom varje dag, saknar honom så det gör ont ibland. Allt han gav mig. Tryggheten, kärleken, skratten. Jag är så rädd ibland nu. Och det stör mig. Men samtidigt, det fattas ju en bit av mig, inte konstigt att jag haltar…

Kärleken då? Tja… det finns en person jag är intresserad av men i nuläget är jag kluven. Jag har precis lämnat ett nästan 12 år långt förhållande och vill egentligen inte starta något nytt, samtidigt saknar jag sällskap. Ibland. Som introvert vill jag gärna inte ha en annan människa i närheten 24/7. En hund, självklart. Men en människa? Nej tack!

Nåja, det löser sig i slutänden. Det brukar göra det. Saker och ting faller på plats och allting är bara självklart (har jag hört. Aldrig upplevt det själv dock, trots fyra förhållanden, mer eller mindre lyckade… eh… misslyckade. ALLA var misslyckade).

Jaja, just nu fokuserar jag på att inte smälta bort. Mitt hus blir så GALET varmt på sommaren…. Får fixa det. En fläkt eller nåt… 🙂

Phuu…

Ja. Kortversionen av mitt liv just nu?

  • Har blivit faster.
  • Jobbet.
  • Livet.
  • Styrka.

Ja. Att jag blivit faster är så sjukt häftigt! Hon är (så klart) alldeles ljuvlig och jag älskar henne! Min bror är så stolt och lycklig att jag blir smittad! Min svägerska är så sjukt bra och hon är min inspiration när det kommer till sista punkten på min kortlista; styrka. Hon är min förebild. Hon är så stark!

Jag tränar 3 dagar i veckan. Har en PT och ett mål. Ett ”orealistiskt” mål om jag varit normal, enligt min PT haha! Min svägerska tar 125 kg i marklyft, mitt mål är 150 kg innan året är slut.

Utöver träningen så har min morfaster på snart 95 haft lite otur senaste tiden och åkt in och ut på sjukhus så jag far hit och dit i Värmland för att hälsa på och stötta och fixa för henne. Hon vill ju så klart inte vara till besvär men jag försöker pränta in i hennes lätt glömska hjärna att det är liksom sånt man gör för familj och de man älskar.

På jobbet är det rätt lugnt på jobbfronten men på kollegefronten desto värre. ”Stretch” sa upp sig. Han orkade inte längre. Jag, som huvudskyddsombud för hela företaget, fick så jävla dåligt samvete att jag inte insåg att han mådde så dåligt tidigare. Det beror inte på oss kollegor, det beror på arbetsuppgifterna i sig. Han ska komma in till kontoret på måndag och allt jag vill är att hålla om honom, typ som en ursäkt. För att jag inte såg hur dåligt han mådde. Jag gillar honom. Ju.

Livet. Ja. Livet. Vad är meningen med det egentligen? 42 enligt filmen men sen då? Jag är 42 och mitt år som 42-åring har varit riktigt jävla kasst om jag ska vara helt ärlig.

Min bästa vän, min krigare, min skugga. Han fick gå vidare utan mig, och jag utan honom. Jag tänker på honom varje dag. Saknar honom varje sekund. Min älskade fyrbenting, han FATTAS MIG!

Känner mig vilsen. Känns som jag precis lämnat ett 12 år långt förhållande och det enda jag behöver är en vän. Inget mer, inget mindre. En vän bara.

Nejdå, jag är inte deprimerad, jag bara saknar honom så inihelvete mycket!

Upp å ner å hit å dit

Mitt liv just nu alltså… Det går upp. Ner. Hit. Dit.

Jag är helt enkelt väldigt, väldigt förvirrad.

Saknaden och sorgen efter Lix bor i mitt hjärta och själ. Jag saknar honom så enormt!

Sen har vi kollegan som visar tydligt att han vill vara mer än kollegor. Tills han kommer på sig själv och nästan skamset drar sig undan. Vi är väldigt lika på ett sätt, har erfarenhet av svek och osäkerhet.

Men! I nuläget känns det som jag precis lämnat ett långt förhållande och vill inte studsa in i ett nytt. Å andra sidan längtar jag efter närhet.

Nåja, det löser sig. Jag bidar min tid. Hittar mig själv igen. Landar i förlusten av min livskamrat.

Kul med lite flört på jobbet bara 🙂

Har precis skrivit på avtal med ett gym som ligger 90 sekunder från jobbet. 😀 Väntar på att bli faster, yeay! Testar att stå och gå helt själv, utan min bästa vän. Min bättre hälft.

Fan vad jag saknar honom! ❤

 

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!

Han bor i mitt hjärta

Min älskade knasboll, alltid med mig! Det känns så. Att han liksom finns där, i hjärtat. Han gör sig påmind, hela tiden. Jag gråter hejdlöst ibland, ler åt våra minnen, minns hans leenden. Saknar honom så det gör ont.

Vad händer i livet nu då? Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska gå utan honom. Stapplar liksom. Det fattas nåt. Jag har glömt nåt. Känner efter i fickorna att jag har bajspåsar med mig. Till ingen nytta. Egentligen. Det har knappt gått en månad. Han kommer alltid bo där. I mitt hjärta. Han gjorde mig så lycklig i livet, och nu också i döden. Min livvakt. För alltid med mig.

Jag börjar sakta men säkert hitta det som är jag. Självsäker. Stark. Med honom i ryggen. Då känner jag mig trygg.

Ska ta upp styrketräningen igen. Vet att jag mår bra då, när jag får lyfta tyngre än jag tror jag kan.

Försökte hitta fler vänner i en grupp på FB. Gick inget vidare. En kollega (drygt 10 år yngre) muttrade tjurigt att ”Du får väl hänga med mig då!” så jag lovade (i ett svagt ögonblick) att vi skulle ta en AW framöver haha!

Och helt plötsligt, efter fem år på samma position, med en ny (kvinnlig) VD och en önskan att byta jobb, så blir jag erbjuden en annan tjänst i företaget. Resor och mer ansvar (vilket jag förutsätter även resulterar i högre lön). Det blev nån typ av ketchupeffekt sen han försvann.

”Allt har en mening” och ”Vi har dem bara till låns tills vi inte behöver dem längre”… kanske är det så. Jag var inte redo innan. Nu klarar jag allt. För han bor där. I mitt hjärta.

Jag saknar honom fortfarande så jag blir dum i huvudet. Men han är där. ❤ Älskade knastroll!

Varför är sorgen så?

Långa dagar. Han och jag. För alltid. Han drog sitt sista andetag i måndags, jag var med. Hela vägen.

Det som stör mig, är att jag inte hör honom (än?) Båda mina tidigare hundar har jag hört. Deras klor och tassar mot golvet. Men inte han. Han gör sig påmind rakt i bröstet på mig. Där. Mitt i bröstet. Påminner han mig om sin existens. Som inte är där längre. Rent fysiskt alltså.

När han drog sitt sista andetag, när han låg där, med mig vid sin sida, flöt hans själ in i min.

Möjligt att det låter sjukt, overkligt, men det struntar jag faktiskt i.

Han bor där nu. Han är en del av mig. Vi delar en själ.

Tatueringar är på gång. Min bästa vän. Min bättre (andra) hälft. Jag saknar honom så jag blir dum i huvudet snart.

Något jag aldrig trodde min mor skulle säga, ”…om det inte dyker upp en stackars hemlös hund förstås…” Trodde hon ville jag skulle vara hundlös, så vi kunde resa runt i världen. Som förut.

Jag vet inte. Mitt jobb, i nuläget i alla fall, tillåter hund på kontoret, men vill jag ens vara kvar där? Vill jag fortsätta på samma företag jag jobbat i 18 år? Hitta på något nytt? Ja. Håller tummarna för att utbildningen jag vill gå blir av. Men om den inte blir det. Vad gör jag då? Stannar.

Tänk om jag blir kär? I en kollega. Eller nån helt ny? Vill jag ens bli kär? Jag vet inte. Vet ingenting just nu, är helt vilse utan min fyrbente kompanjon. Han som varit vid min sida, som en skugga, i nästan 12 år.

Livet är en bergochdalbana. Det har jag sagt förut. Men nu känns det mer än lovligt relevant. Försöker fokusera på fysiska saker, inte känslor. Går det att installera en kamin? Hur mycket jord behöver jag till mina odlingar i år? Var ska jag plantera rosorna? Hur blir det med staket? Egentligen?

Praktiska frågor. De är kanske lite lättare att hantera än de där jävla känslorna. Den där känslan av tomhet. Av att vara halv.

Att en hund kan göra ett så djupt avtryck i hjärtat. Min älskade själsfrände! ❤ 

Skitdag

Söndag. Jag är medveten om att jag kommer må ännu sämre om en vecka men just idag har jag gråtit. Mycket.

Jag vet ju att jag gör rätt som låter min älskade fyrbenting somna in men jag får ångest, gråter och mår illa när jag tänker på livet utan honom.

Jag har aldrig velat vara utan honom. Har hatat det under hela hans livstid. Är det så för föräldrar också? Eller? Jag vet inte.

Nu ligger han och snarkar bakom mig i soffan. Jag har spelat in så många korta snark-klipp att mobilen snart är full. Tog lite bilder med systemkameran idag men det spelar ingen roll hur många bilder jag tar eller hur många videoklipp min mobil rymmer, han är en del av mig, av mitt inre väsen.

Jaja, det låter flummigt. Jag är trött, ledsen och tja… känner mig lite förbannad och dränerad.

Beslutet var oundvikligt. Det har varit på gång sen december men när han ramlade för att han inte orkade krysta och huka samtidigt när han bajsade, ja… Då insåg jag att det oundvikliga måste ske snart, inte sen. Jag kan inte med gott samvete låta min bästa vän leva sina sista dagar så.

Phu… så. Nu har jag skrivit av mig lite…