Arkiv för kategorin ‘tankar’

Skitdag

Söndag. Jag är medveten om att jag kommer må ännu sämre om en vecka men just idag har jag gråtit. Mycket.

Jag vet ju att jag gör rätt som låter min älskade fyrbenting somna in men jag får ångest, gråter och mår illa när jag tänker på livet utan honom.

Jag har aldrig velat vara utan honom. Har hatat det under hela hans livstid. Är det så för föräldrar också? Eller? Jag vet inte.

Nu ligger han och snarkar bakom mig i soffan. Jag har spelat in så många korta snark-klipp att mobilen snart är full. Tog lite bilder med systemkameran idag men det spelar ingen roll hur många bilder jag tar eller hur många videoklipp min mobil rymmer, han är en del av mig, av mitt inre väsen.

Jaja, det låter flummigt. Jag är trött, ledsen och tja… känner mig lite förbannad och dränerad.

Beslutet var oundvikligt. Det har varit på gång sen december men när han ramlade för att han inte orkade krysta och huka samtidigt när han bajsade, ja… Då insåg jag att det oundvikliga måste ske snart, inte sen. Jag kan inte med gott samvete låta min bästa vän leva sina sista dagar så.

Phu… så. Nu har jag skrivit av mig lite…

Insikt

Det värsta med att vara djurägare, våra älskade husdjur lever inte för alltid.

Det gör ju förresten inte människor heller så det borde inte vara så svårt. Egentligen.

Han har varit vid min sida i nästan 12 år. Och som djurägare är det mitt ansvar att bestämma när det är nog. Han är svag i bakdelen, har Cushings syndrom och faktiskt skitgammal. Så jag har bestämt mig.

Nästa vår får han gå vidare. Över regnbågsbron. För att träffa sina föräldrar och de syskon som redan vandrat den vägen. Om inget oförutsett händer förstås. Han ska inte behöva lida för att jag är för feg för att se min egen rädsla rakt i ögonen. Jag är skyldig honom det. Ett värdigt liv och ett värdigt slut.

Jag vet fan inte vem jag är utan honom. Vi har levt ihop i nästan 12 år, i princip dygnet runt. Han och jag.

Min bästa vän. Mitt stöd. Min knasboll. Mitt liv. Min bättre hälft.

Jag vet att jag gör rätt. Det är inte rättvist att låta honom kämpa vidare bara för att jag älskar honom alldeles oändligt (det kommer jag ju göra även efteråt).

Men jag känner ändå tvivel. Inte huruvida jag gör rätt, det vet jag, men tänk om han kunde tala.

Vet han att hans dagar är räknade? Det tror jag inte. Eller vill inte tro i alla fall.

Ju äldre han blivit, ju mer mattig har han blivit. Klarar inte att vara ensam längre, måste gå ut oftare trots medicinering, gubbmuttrar, pruttar ohämmat och har extremt selektiv hörsel…

Älskade knasboll! Gråter när jag tänker att nästa jul kommer han inte finnas där… Men! Nu lever jag i nuet. Tar vara på varje minut. Försöker etsa in allt i minnet. Dofterna, ljuden (tur det finns videofunktion i mobilen! 🙂 ) och blickarna han ger mig. Kärlek. Villkorslös. Oändlig.

Livet är som det är

Min EDS är värre just nu. Beror på stress och oro.

Min bästis är sjuk och jag är plågsamt medveten om att vi inte har lång tid kvar tillsammans. Eller ja, jag är ju lite ambivalent lagd så…

Å ena sidan är jag väldigt snabb att måla Fan på väggen innan han ens står i farstun, å andra sidan är jag envis, hoppfull och full av tilltro.

Min fyrbenta följeslagare, han som alltid är där. Han som är en så känslig själ, som ger mig så mycket kärlek och glädje. Han är sjuk. Han är (skit)gammal. Haltar lite av sin artros. Har fått diagnosen Cushings syndrom. Har pålagringar i ländryggen. Väcker mig mitt i natten för att han behöver gå ut. Kan hålla sig i nästan två timmar på dagarna. Begränsar mitt liv i viss mån men alltså… Jag gör vad som helst för honom.

Jag förbereder mig på den där dagen. Dagen då jag måste låta honom slippa lida och låta mitt eget lidande börja. Det går rätt bra. För det mesta. Ibland bryter jag ihop och fulgråter så jag tappar andan.

Vem är jag ens utan honom? Halv?

Han är fortfarande pigg och glad även om han stånkar och stönar lite stundtals. Han sover mer. Han äter mediciner och är samma charmiga kille jag känt nu i elva och ett halvt år. Han selektiva hörsel är ”värre” 😉 och han gubbmuttrar, pruttar och snarkar som vilken gammal gubbe som helst. ❤

Krackelerad dröm

Det skulle ju bli min dröm. Min dröm som besannades. Ett eget hus. Visserligen trivs jag enormt bra i huset och med grannarna och med nya kontoret och kollegorna.

Men allt fixande. Allt det där som säljaren fuskat med, som jag måste betala hundratusentals kronor för att fixa.

Jag blir illamående av stressen. Egentligen är pengarna inte största problemet, utan det är mest den där känslan av att ha blivit lurad som gnager.

Både säljaren och mäklaren (!!) sa att jag gjort ett bra köp.

Jodå, näe, eller jo, på ett sätt. Huset står still. Har ett tak. Och fyra väggar. Det är varmt (eftersom jag installerat luftvattenpump för över 100 000) och så har jag en trädgård där jag kan odla vad jag vill.

Tur jag lärt mig att se det positiva i saker och ting, tänker att allt jag gör nu är en investering för framtiden. Snart dras det in fiber också (förhoppningsvis innan 4 maj så jag kan se hockey-VM men sån tur har jag väl inte). Huset ökar i värde vilket innebär att jag kan öka på bolånet om jag behöver sen.

Jodå. Det är rätt bra ändå. Har i alla fall fina blommor på altanen men några nya lounge-möbler kommer det inte bli. Nada pengar. Eller ja, pengar har jag ju, men jag vågar fan inte spendera de på ”onödiga” saker nu när jag har huset… The life of a home-owner eller vaddå…? 😛

Känner mig riktigt bra idag. Trots allt.

Vad gör ni då?

Nytt år, ny stad, nytt kontor och nytt liv (som villaägare)

Ja jädras vilken grej!

Vad har jag gjort liksom? Är jag rädd? Ångrar jag mig? Hur mår jag, egentligen?

Flyttat 35 mil från ön jag är född och uppvuxen på, där jag mått dåligt, där jag mått jättebra, ön som doftar av salt hav och skog, där mamma fortfarande bor…

Jag är inte rädd, jag känner mig faktiskt väldigt trygg här i den lilla byn jag flyttat till.

Om jag ångrar mig? Inte det minsta. Det känns som hemma liksom, fast borta.

Jag mår jättebra! Stressen har lagt sig, var och hälsade på kollegorna tidigare idag och har kört runt lite för att hitta nya butiker (mat och sånt ni vet, Ikea har jag redan koll på hehe!)

 

Mitt alldeles egna lilla hus! ♥

Takdropp

Lite stressigt nu. Och inatt drömde jag att det var en gigantiskt stor vattenläcka på övervåningen och det forsade ner i köket. Det var den enda detaljen i drömmen som fastnade så jag blev nyfiken. Vad fasen betyder det där? Vatten har ju med känslor att göra, men innertak?! 😀

Dreaming that there is water damage on the ceiling refers to some emotional issue that you are not addressing. You keep putting these feelings aside which may become a bigger problem at the end.

Problemet är bara att jag inte är helt hundra på vad det betyder, men en gissning är slitningen med min bror. Vi har lite kommunikationsproblem i nuläget så att säga. Men oavsett om jag tycker vissa av hans åsikter är helt jävla idiotiska så älskar jag honom innerligt och behöver honom i mitt liv. Jag kommer alltid vara där för honom, det är så det funkar med syskon (oftast) ❤

Men alltså… nu är det bara två veckor kvar tills jag får tillträde till huset! Whoooaaaa!!

Dåligt självförtroende och komplimangfiske

Jag har haft ruskigt dåligt självförtroende, fick ju tidigt lära mig att jag inte dög, var fet, ful och dum i huvudet. Sånt sitter i. Och jag har väl ändå haft tur, exet programmerade om mig så att säga. Han var helt tokig i mig och öste komplimanger över mig, lärde mig se mig själv genom hans ögon (sen att han tryckte ner mig genom att konstant påpeka vilken dålig människa jag var och hur jag var ”skyldig” honom ditt eller datt och hur usel jag var som krävde saker, typ respekt, det är en annan sak. Jag var ju i alla fall snygg liksom).

Sen har jag ju alltid varit lite bekväm av mig. Gått min egen väg, gjort min egen grej, mest för att jag inte orkar lägga energi på att försöka hänga med i alla svängar för hur man ska vara och se ut.

Därför får jag lite dåligt samvete när jag ruttnar ihop på människor som inte ser hur vackra de är, hur mycket de duger, hur bra de är som människor. Det stör mig. Mest är det komplimangfisket som stör och jag blir obstinat och vägrar nappa. ”Jaha, du tycker du är ful/tjock/har för små bröst osv osv.”
Jag tänker inte ställa upp och smeka medhårs. Nej.

Det är ju självförtroendet som ställer till det och genererar i det här fiskandet efter komplimanger.

Jag hörde, för massor av år sedan, en supermodell som gav det bästa rådet NÅGONSIN (och som jag följer slaviskt fortfarande)

Tala inte om för någon vilka komplex du har, för då kommer det vara det enda folk fokuserar på när de möter dig.

Exakt. Jag har en del… inte komplex direkt, men delar av min kropp som jag kanske inte tycker så där jättemycket om, men jag tänker inte tala om vad det är.

I många år hade jag komplex för min rumpa (tack för kommentarerna ”Bred som en ladugårdsvägg” och ”Plattröv!” pappa). Mitt ex lärde mig att det inte var något som helst fel på den. Många år hade jag komplex för mina ben (”Så hjulbent så en gris kan springa mellan benen på dig”, också pappa) men en dag upptäckte jag att det faktiskt inte alls var något fel på de, de var ju riktigt snygga!

Jag följer en tjej på Twitter, jättesnygg, skitrolig och lätt överviktig. Och hon har så fruktansvärt dåligt självförtroende, hon mobbar sig själv och jag har bara lust att skriva till henne –

SLUTA VARA SÅ JÄVLA TASKIG MOT DIG SJÄLV! FÖR HELVETE MÄNNISKA!

Man ska vara snäll mot sig. Om alla andra är skittaskiga så har du i alla fall en person som behandlar dig som du är värd, med kärlek, omtanke och respekt. Mobba inte dig själv! Om andra har lust att slösa energi på att vara taskig mot dig så är det ju liksom inte dig det är fel på, det är den som är taskig som har blivit felkopplad nånstans (och med all säkerhet har ännu sämre självförtroende än du)!

Och ja, jag vet att det är lätt att säga och skitsvårt att praktisera. Men övning ger färdighet, jag har tjatat på mig själv, berömt mig själv, fokuserat och gett uppmärksamhet till mina bästa sidor, det har hjälpt.

Visst har jag dagar där jag inte tycker jag är asläcker men oftare än sällan tycker jag att jag mer än duger. Jag gnetar på, skämmer bort mig själv med komplimanger och älskar mig själv villkorslöst!

Hoppas ni har en bra vecka! ♥