Arkiv för kategorin ‘tankar’

Upp å ner å hit å dit

Mitt liv just nu alltså… Det går upp. Ner. Hit. Dit.

Jag är helt enkelt väldigt, väldigt förvirrad.

Saknaden och sorgen efter Lix bor i mitt hjärta och själ. Jag saknar honom så enormt!

Sen har vi kollegan som visar tydligt att han vill vara mer än kollegor. Tills han kommer på sig själv och nästan skamset drar sig undan. Vi är väldigt lika på ett sätt, har erfarenhet av svek och osäkerhet.

Men! I nuläget känns det som jag precis lämnat ett långt förhållande och vill inte studsa in i ett nytt. Å andra sidan längtar jag efter närhet.

Nåja, det löser sig. Jag bidar min tid. Hittar mig själv igen. Landar i förlusten av min livskamrat.

Kul med lite flört på jobbet bara 🙂

Har precis skrivit på avtal med ett gym som ligger 90 sekunder från jobbet. 😀 Väntar på att bli faster, yeay! Testar att stå och gå helt själv, utan min bästa vän. Min bättre hälft.

Fan vad jag saknar honom! ❤

 

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!

Han bor i mitt hjärta

Min älskade knasboll, alltid med mig! Det känns så. Att han liksom finns där, i hjärtat. Han gör sig påmind, hela tiden. Jag gråter hejdlöst ibland, ler åt våra minnen, minns hans leenden. Saknar honom så det gör ont.

Vad händer i livet nu då? Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska gå utan honom. Stapplar liksom. Det fattas nåt. Jag har glömt nåt. Känner efter i fickorna att jag har bajspåsar med mig. Till ingen nytta. Egentligen. Det har knappt gått en månad. Han kommer alltid bo där. I mitt hjärta. Han gjorde mig så lycklig i livet, och nu också i döden. Min livvakt. För alltid med mig.

Jag börjar sakta men säkert hitta det som är jag. Självsäker. Stark. Med honom i ryggen. Då känner jag mig trygg.

Ska ta upp styrketräningen igen. Vet att jag mår bra då, när jag får lyfta tyngre än jag tror jag kan.

Försökte hitta fler vänner i en grupp på FB. Gick inget vidare. En kollega (drygt 10 år yngre) muttrade tjurigt att ”Du får väl hänga med mig då!” så jag lovade (i ett svagt ögonblick) att vi skulle ta en AW framöver haha!

Och helt plötsligt, efter fem år på samma position, med en ny (kvinnlig) VD och en önskan att byta jobb, så blir jag erbjuden en annan tjänst i företaget. Resor och mer ansvar (vilket jag förutsätter även resulterar i högre lön). Det blev nån typ av ketchupeffekt sen han försvann.

”Allt har en mening” och ”Vi har dem bara till låns tills vi inte behöver dem längre”… kanske är det så. Jag var inte redo innan. Nu klarar jag allt. För han bor där. I mitt hjärta.

Jag saknar honom fortfarande så jag blir dum i huvudet. Men han är där. ❤ Älskade knastroll!

Varför är sorgen så?

Långa dagar. Han och jag. För alltid. Han drog sitt sista andetag i måndags, jag var med. Hela vägen.

Det som stör mig, är att jag inte hör honom (än?) Båda mina tidigare hundar har jag hört. Deras klor och tassar mot golvet. Men inte han. Han gör sig påmind rakt i bröstet på mig. Där. Mitt i bröstet. Påminner han mig om sin existens. Som inte är där längre. Rent fysiskt alltså.

När han drog sitt sista andetag, när han låg där, med mig vid sin sida, flöt hans själ in i min.

Möjligt att det låter sjukt, overkligt, men det struntar jag faktiskt i.

Han bor där nu. Han är en del av mig. Vi delar en själ.

Tatueringar är på gång. Min bästa vän. Min bättre (andra) hälft. Jag saknar honom så jag blir dum i huvudet snart.

Något jag aldrig trodde min mor skulle säga, ”…om det inte dyker upp en stackars hemlös hund förstås…” Trodde hon ville jag skulle vara hundlös, så vi kunde resa runt i världen. Som förut.

Jag vet inte. Mitt jobb, i nuläget i alla fall, tillåter hund på kontoret, men vill jag ens vara kvar där? Vill jag fortsätta på samma företag jag jobbat i 18 år? Hitta på något nytt? Ja. Håller tummarna för att utbildningen jag vill gå blir av. Men om den inte blir det. Vad gör jag då? Stannar.

Tänk om jag blir kär? I en kollega. Eller nån helt ny? Vill jag ens bli kär? Jag vet inte. Vet ingenting just nu, är helt vilse utan min fyrbente kompanjon. Han som varit vid min sida, som en skugga, i nästan 12 år.

Livet är en bergochdalbana. Det har jag sagt förut. Men nu känns det mer än lovligt relevant. Försöker fokusera på fysiska saker, inte känslor. Går det att installera en kamin? Hur mycket jord behöver jag till mina odlingar i år? Var ska jag plantera rosorna? Hur blir det med staket? Egentligen?

Praktiska frågor. De är kanske lite lättare att hantera än de där jävla känslorna. Den där känslan av tomhet. Av att vara halv.

Att en hund kan göra ett så djupt avtryck i hjärtat. Min älskade själsfrände! ❤ 

Skitdag

Söndag. Jag är medveten om att jag kommer må ännu sämre om en vecka men just idag har jag gråtit. Mycket.

Jag vet ju att jag gör rätt som låter min älskade fyrbenting somna in men jag får ångest, gråter och mår illa när jag tänker på livet utan honom.

Jag har aldrig velat vara utan honom. Har hatat det under hela hans livstid. Är det så för föräldrar också? Eller? Jag vet inte.

Nu ligger han och snarkar bakom mig i soffan. Jag har spelat in så många korta snark-klipp att mobilen snart är full. Tog lite bilder med systemkameran idag men det spelar ingen roll hur många bilder jag tar eller hur många videoklipp min mobil rymmer, han är en del av mig, av mitt inre väsen.

Jaja, det låter flummigt. Jag är trött, ledsen och tja… känner mig lite förbannad och dränerad.

Beslutet var oundvikligt. Det har varit på gång sen december men när han ramlade för att han inte orkade krysta och huka samtidigt när han bajsade, ja… Då insåg jag att det oundvikliga måste ske snart, inte sen. Jag kan inte med gott samvete låta min bästa vän leva sina sista dagar så.

Phu… så. Nu har jag skrivit av mig lite…

Insikt

Det värsta med att vara djurägare, våra älskade husdjur lever inte för alltid.

Det gör ju förresten inte människor heller så det borde inte vara så svårt. Egentligen.

Han har varit vid min sida i nästan 12 år. Och som djurägare är det mitt ansvar att bestämma när det är nog. Han är svag i bakdelen, har Cushings syndrom och faktiskt skitgammal. Så jag har bestämt mig.

Nästa vår får han gå vidare. Över regnbågsbron. För att träffa sina föräldrar och de syskon som redan vandrat den vägen. Om inget oförutsett händer förstås. Han ska inte behöva lida för att jag är för feg för att se min egen rädsla rakt i ögonen. Jag är skyldig honom det. Ett värdigt liv och ett värdigt slut.

Jag vet fan inte vem jag är utan honom. Vi har levt ihop i nästan 12 år, i princip dygnet runt. Han och jag.

Min bästa vän. Mitt stöd. Min knasboll. Mitt liv. Min bättre hälft.

Jag vet att jag gör rätt. Det är inte rättvist att låta honom kämpa vidare bara för att jag älskar honom alldeles oändligt (det kommer jag ju göra även efteråt).

Men jag känner ändå tvivel. Inte huruvida jag gör rätt, det vet jag, men tänk om han kunde tala.

Vet han att hans dagar är räknade? Det tror jag inte. Eller vill inte tro i alla fall.

Ju äldre han blivit, ju mer mattig har han blivit. Klarar inte att vara ensam längre, måste gå ut oftare trots medicinering, gubbmuttrar, pruttar ohämmat och har extremt selektiv hörsel…

Älskade knasboll! Gråter när jag tänker att nästa jul kommer han inte finnas där… Men! Nu lever jag i nuet. Tar vara på varje minut. Försöker etsa in allt i minnet. Dofterna, ljuden (tur det finns videofunktion i mobilen! 🙂 ) och blickarna han ger mig. Kärlek. Villkorslös. Oändlig.

Livet är som det är

Min EDS är värre just nu. Beror på stress och oro.

Min bästis är sjuk och jag är plågsamt medveten om att vi inte har lång tid kvar tillsammans. Eller ja, jag är ju lite ambivalent lagd så…

Å ena sidan är jag väldigt snabb att måla Fan på väggen innan han ens står i farstun, å andra sidan är jag envis, hoppfull och full av tilltro.

Min fyrbenta följeslagare, han som alltid är där. Han som är en så känslig själ, som ger mig så mycket kärlek och glädje. Han är sjuk. Han är (skit)gammal. Haltar lite av sin artros. Har fått diagnosen Cushings syndrom. Har pålagringar i ländryggen. Väcker mig mitt i natten för att han behöver gå ut. Kan hålla sig i nästan två timmar på dagarna. Begränsar mitt liv i viss mån men alltså… Jag gör vad som helst för honom.

Jag förbereder mig på den där dagen. Dagen då jag måste låta honom slippa lida och låta mitt eget lidande börja. Det går rätt bra. För det mesta. Ibland bryter jag ihop och fulgråter så jag tappar andan.

Vem är jag ens utan honom? Halv?

Han är fortfarande pigg och glad även om han stånkar och stönar lite stundtals. Han sover mer. Han äter mediciner och är samma charmiga kille jag känt nu i elva och ett halvt år. Han selektiva hörsel är ”värre” 😉 och han gubbmuttrar, pruttar och snarkar som vilken gammal gubbe som helst. ❤