Just den frågan ställde mamma igår. Och jag sa att då löser jag det då på nåt vis.

Under hela den här processen har jag känt mig 100% säker på flytten. Ny stad, nytt hem, nya promenadvägar, nytt allt. Jag har liksom bara varit förväntansfull och glad.

Igår hände nåt. Jag och en till höll på att buda mot varandra om ett hus det var visning på i helgen. Efter mitt senaste bud blev det tyst. Mäklaren skickade sms och sa att jag får besked imorgon.

På kvällen, när jag satt på toa av nån anledning, så slog det mig stenhårt ”Jag ska flytta. Från mamma!” och jag kände mig bara rädd och ledsen.

Det gick förvisso över rätt snabbt men det var första gången den känslan kom. Och det är ju inte så att jag och mamma bor ihop nu. Eller att det är första gången jag flyttar från henne, förra gången var för 18 år sen 😉

Personligen tror jag mamma och jag kommer träffas mer när jag flyttar. Vi pratar ju ändå i telefon flera gånger i veckan så där blir det ju ingen skillnad. Det händer sällan att någon av oss träffas hos nån om vi inte redan planerat för det. Inte som Lillebroren, han kan ringa en timme innan och säga att ”Är du hemma? Jag är på ingång, sätt på kaffe är du snäll”. Eller ja, han säger ”VI är på ingång”. Svägerskan är med nio gånger av tio. 😀

De spontanbesöken har förstås tunnats ut på senare tid. Det jag är lite rädd för är att jag helt ska tappa kontakten med min bror, han är inte aktiv på sociala medier och det där med att småprata i telefonen är inte hans grej. Sen jobbar han som en jäkla Duracellkanin också. Nåja, de säger ju att kärlek inte har några gränser 😉

Jag har jättebra kollegor på nya kontoret, morfaster en timme bort och en kompis som bor en kvart bort med buss så man skulle kunna säga att mitt sociala nätverk har fördubblats i och med kompisen haha!

Så. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Det kanske kommer fler inlägg snart… 🙂

Annonser

Hemlängtan

Ja, jag har hittat ett hus på Hemnet som jag vill ha. Jag har inte varit där och tittat än men nästa vecka så. Tyvärr har jag redan börjat måla om i huset… flyttat in lite. Inte bra tror jag. Tänk om jag inte får det? Utbudet är rätt skralt dessutom.

Jag har fått nya grannar ovanför. En fyrabarnsfamilj. Jisses vad barn kan låta mycket! 😯 Min förra granne blev ju så jävla sur över att jag klagade till värden på störningarna uppifrån att hon flyttade. Och så sa hon att det var karma, att det skulle flytta in en fyrabarnsfamilj istället. Tänk vad sur hon skulle bli om hon visste att hon flyttat ”i onödan” haha!

Sover dåligt på grund av alla tankar som far omkring i skallen, bolån, husköp, ny stad, nytt kontor (samma företag dock), säga upp hyresrätten (men när?!) och flyttstädning och lastbilar och elavtal och gaaaaaah!! Hur gör man sånt här?! Klurar lite på hur Lix ska klara flytten, han stressar ju upp sig ibland och med nytt boende och nytt kontor kan det nog bli lite hispigt ett tag haha! Äh, han fixar det! Min lilla gubbstrutt! ❤

Jag har flyttat tre gånger i mitt liv. Första gången som tioåring, sen som 19-åring och nu senast som 23-åring… Jag har alltså bott i samma hyrestvåa i 18 år. Jäkligt bekvämt men hus har jag drömt om sen jag var 19. Då lämnade vi huset och flyttade till lägenhet igen. Ingen av oss trivdes där och jag hade ju enorm tur när jag fick den här lägenheten.

Men åh vad jag längtar! Dels tills jag får se huset på plats och sen att äntligen få flytta till hus! Visst är det större kostnader och så men jag klarar mig. 🙂

Och allt det här, grannarna som stör (typ alla i huset), moppekidsen som stör (har tydligen en motorcrossbana utanför numer… fotbollsplan trodde jag det var) och stämningen på jobbet (suuuuuuuuuuuuuuuuur), det bleknar liksom. Stör inte lika mycket. För jag vet, att efter årsskiftet tar jag ett nytt steg i mitt liv och lämnar det mesta bakom mig.

Nu ska jag bara titta på huset och vinna budgivningen haha! Håll tummarna är ni snälla!

Lägga ner?

Näe jag tror jag har kvar bloggen faktiskt, ibland  måste jag ju skriva av mig. 😉

Just nu dricker jag vin, surfar på Hemnet och tänker lite allmänt på livet.

Det är stora förändringar på gång.

Har börjat med KonMari, underbar  ”städ”-metod. Jag är helsåld! Fantastiskt  hur mycket kläder jag har egentligen…

En hel del blev slängt, en annan del blev skänkt till bättre behövande och ändå har jag vansinnigt mycket kläder kvar… Imorgon tar jag tag i köket, jag älskar den här metoden! Som erfaren och traditionsfast slarvmaja trodde jag inte en sekund på att jag kunde bli KonMari:ad, men joooo… det gick fasen det med! Underbart! 😀

Annat som händer då?

Jag ska flytta till exempel. Ganska långt bort. Därför surfar jag på Hemnet. Har fått lånelöfte nämligen. Hur sjukt!? Jag ska bli VUXEN! På riktigt!! 😯

Ska byta jobb. Därför jag surfar på Hemnet, också 😉

Funderar på var Nemos matte tagit vägen. Varför har hon inte FB? Eller Instagram? Kom igen nu! 😉 ❤

Sjunga på Smule är kul, har nu fler följare än jag följer själv. Älskar att larva loss med karaoke! Spelar ingen roll att jag ibland sjunger helt jätte-obra, det är kul! Och det är det Smule handlar om, ha kul!

Hur har ni det?

Äh det… whatever!

Har lite den känslan, ”det löser sig” och ”whatever”.

Just i dag i alla fall, jag är skittrött nämligen. Köpte förvisso ny bäddmadrass igår och när jag kom hem såg den ut att vara för kort… ”Äh, det löser sig” tänkte jag och se på fasen, det gick att sova på den haha! Den var ju inte för kort, det såg bara ut så. Hårdare än den förra men bättre stöd för min rygg. (Intressant eller hur? 😉 😛 )

Känslan av ”whatever” kommer mest av jobbet. Känns lite som att jag skiter i göra mitt allra bästa pga –

  • Efter löneförhandlingarna blev det jävligt tydligt att allt det jag gör inte är värt särskilt mycket 
  • Beställare ger mig tunt material och förväntar sig att jag ska utföra stordåd trots att de inte talat om för mig vad de vill att jag ska göra, jag ska kunna lista ut det själv
  • Externa kollegor som skäller, inte gör sitt jobb, ljuger och förstör gör mig bara ännu mer blasé… whatever!

Jaja, det löser sig med det med. Söker nytt jobb och drömmer om ett liv i lugnare tempo.

Nu ska ju i alla fall grannen ovanför flytta. Istället skulle det komma ”en utländsk fyrabarnsfamilj” enligt grannen (hon är skitsur för att jag klagat till värden över störningarna i huset).
Var det jätteviktigt att nämna att de är ”utländska” (vad innebär det ens?), din rasistiska lilla skit-tant!?

Med en fyrabarnsfamilj lär det nog bli andra typer av störningar och troligen får mina långa sovmorgnar på helgerna stryka på foten men förhoppningsvis spelar de inte så hög musik att rutorna skallrar och det inte går att jobba, sova eller ens slappna av litegrann…

Hejdå!

Jag har haft ruskigt dåligt självförtroende, fick ju tidigt lära mig att jag inte dög, var fet, ful och dum i huvudet. Sånt sitter i. Och jag har väl ändå haft tur, exet programmerade om mig så att säga. Han var helt tokig i mig och öste komplimanger över mig, lärde mig se mig själv genom hans ögon (sen att han tryckte ner mig genom att konstant påpeka vilken dålig människa jag var och hur jag var ”skyldig” honom ditt eller datt och hur usel jag var som krävde saker, typ respekt, det är en annan sak. Jag var ju i alla fall snygg liksom).

Sen har jag ju alltid varit lite bekväm av mig. Gått min egen väg, gjort min egen grej, mest för att jag inte orkar lägga energi på att försöka hänga med i alla svängar för hur man ska vara och se ut.

Därför får jag lite dåligt samvete när jag ruttnar ihop på människor som inte ser hur vackra de är, hur mycket de duger, hur bra de är som människor. Det stör mig. Mest är det komplimangfisket som stör och jag blir obstinat och vägrar nappa. ”Jaha, du tycker du är ful/tjock/har för små bröst osv osv.”
Jag tänker inte ställa upp och smeka medhårs. Nej.

Det är ju självförtroendet som ställer till det och genererar i det här fiskandet efter komplimanger.

Jag hörde, för massor av år sedan, en supermodell som gav det bästa rådet NÅGONSIN (och som jag följer slaviskt fortfarande)

Tala inte om för någon vilka komplex du har, för då kommer det vara det enda folk fokuserar på när de möter dig.

Exakt. Jag har en del… inte komplex direkt, men delar av min kropp som jag kanske inte tycker så där jättemycket om, men jag tänker inte tala om vad det är.

I många år hade jag komplex för min rumpa (tack för kommentarerna ”Bred som en ladugårdsvägg” och ”Plattröv!” pappa). Mitt ex lärde mig att det inte var något som helst fel på den. Många år hade jag komplex för mina ben (”Så hjulbent så en gris kan springa mellan benen på dig”, också pappa) men en dag upptäckte jag att det faktiskt inte alls var något fel på de, de var ju riktigt snygga!

Jag följer en tjej på Twitter, jättesnygg, skitrolig och lätt överviktig. Och hon har så fruktansvärt dåligt självförtroende, hon mobbar sig själv och jag har bara lust att skriva till henne –

SLUTA VARA SÅ JÄVLA TASKIG MOT DIG SJÄLV! FÖR HELVETE MÄNNISKA!

Man ska vara snäll mot sig. Om alla andra är skittaskiga så har du i alla fall en person som behandlar dig som du är värd, med kärlek, omtanke och respekt. Mobba inte dig själv! Om andra har lust att slösa energi på att vara taskig mot dig så är det ju liksom inte dig det är fel på, det är den som är taskig som har blivit felkopplad nånstans (och med all säkerhet har ännu sämre självförtroende än du)!

Och ja, jag vet att det är lätt att säga och skitsvårt att praktisera. Men övning ger färdighet, jag har tjatat på mig själv, berömt mig själv, fokuserat och gett uppmärksamhet till mina bästa sidor, det har hjälpt.

Visst har jag dagar där jag inte tycker jag är asläcker men oftare än sällan tycker jag att jag mer än duger. Jag gnetar på, skämmer bort mig själv med komplimanger och älskar mig själv villkorslöst!

Hoppas ni har en bra vecka! ♥

Citatet är från låten ”Vingar” med Mikael Rickfors, ett av mina livsmotton.

För övrigt såg jag honom i affären för några månader sen och höll på att heja på honom… ni vet så där som att man känner nån men inte sett dem på länge haha!

Mitt absolut största fokus just nu är att hitta jobb här uppe. För jag vill bo och leva här, så då måste jag hitta jobb 😉

Jag  brukar använda citatet när jag ifrågasätter vissa aspekter av mitt liv, tänker att ”MÅSTE jag verkligen göra det här?” och så kommer jag fram till att antingen ”Ja, jag måste göra det här, för jag VILL ha tak över huvudet och mat i magen” eller ”Näe, det måste jag inte och jag VILL inte heller” haha!

Skönt att min bästis med mig, han ser lite plufsig ut på bilden men det är en sanning med modifikation, gamm-gubben börjar tappa lite hull nu på äldre dar. Igår var jag lite ledsen så då tröstade han mig som bara han kan… ♥

Lycklig

Jag är så lycklig här! Jag vill vara här, alltid!

Det är så vansinnigt skönt att vakna av sig själv, inte ha något planerat, bara vara liksom.

Hunden är förvisso pigg och lekglad men det där med promenader, det är han inte så pigg på. Han sover mycket men alltså, det är helt okej när man är pensionär 😉

Mitt jobbsökande har gått i stå, mest för att det är semestertider men men, det löser sig.

Jag skriver, fotar, sover tills jag vaknar, har stora problem med att komma på nåt att laga till middag (har dock löst sig varje dag av nån anledning, jag gillar mat haha!) och gör så lite som möjligt. Har träningsgrejerna med mig men har inte gjort många marklyft eller annat än. Det kanske kommer.

Läser mycket, vilar, laddar batterierna och just ja, igår var jag och shoppade lite på outlet. Hade tänkt köpa 10 t-shirts, pga skitbilliga, men de hade bara fyra stycken i min storlek… jaja. Hittade ett par nya kängor i alla fall, en mjuk långärmad tröja och ett par nya mysbrallor. Älskar’t!

Vad gör ni?