Att se saker som så

Ibland kan jag bli helt stört trött (nej jag har inte särskrivit) på folk som beter sig irrationellt. Tex människor som går fullständigt bananlåda över nånting som jag rycker på axlarna åt.

Men för det mesta blir jag road. Jag tycker människor är intressanta. Hur de beter sig, när det de säger med munnen inte stämmer med det kroppen säger, VAD de säger och framför allt till vem. De skriker och gormar och kör med härskartekniker så det står härliga till. Jag står bredvid och nästan njuter lite av skådespelet. Och undrar en aning om det verkligen bara är jag som ser det här.

Sånt är kul tycker jag. Visserligen känner jag mig aldrig trygg med människor som spelar olika roller hela tiden.
Eller dåligt. När de spelar sina självvalda roller dåligt. Då blir jag nervös. För jag vet inte var jag har de.
Det blir nästan som för folk med spindelfobi. Ni vet, när de sett en spindel i sitt sovrum precis innan de ska lägga sig i sin säng och i nästa sekund är den borta? Och de veeeet att den är där nånstans och lurar på de, nästan så blir jag. Typ lite hispig och nervös.

[pausar lite och tänker efter]

Mmmm. Förlåt. Ber om ursäkt till alla spindelfobiker, jag kallade er hispiga. Förlåt. Jag borde förstå den skräcken bättre. Även om det inte är spindlar jag har fobi för… Det är höns. På riktigt. Jag börjar grina och får svårt att andas när jag är i närheten (eller ens ser) höns. So sue me liksom…

Hur som helst.

De här människorna, de här urusla aktörerna som så gärna vill vara något de inte har självförtroende eller kunskap till, de borde fan lära sig att liksom bara börja andas och skita i vad folk tycker och tänker om de.

Så kan man säga.

[Hade tänkt lägga in en bild här. På en spindel. Men det är ju taskigt mot de som är rädda. Så då tänkte jag ”orm”, nä… inte det nä. Alligator! Nä. Syrran gillar inte de alls och det är  liksom snart jul så… Det blir fan ingen bild alls!]