Läkare och muskler

Ja, jag har ju flyttat till ett annat län. 35 mil från min födelseort och ”lost in Värmland” typ.

Fick en ny vårdcentral. Tänkte att eftersom de har tillgång till min journal borde det inte vara några problem att få nytt recept på Citodon.

Booooy was I wrong!

Icke sa Nicke. Ingen läkare på nya VC ville skriva ut Citodon, trots intyg från läkare att det inte föreligger någon typ av missbruk. Nä, senaste läkaren tyckte jag skulle gå till sjukgymnast när jag har så ont att jag behöver smärtlindring och att jag istället skulle äta Alvedon i förebyggande syfte.

Jag har några problem med det här.

För det första: När jag har så ont att jag behöver Citodon klarar jag inte av att ta mig nånstans. Inte ens till sjukgymnast.

För det andra: Exakt hur klokt är det att äta Alvedon kontinuerligt? Särskilt med tanke på att patienten har astma och IBS? Det hade läkarna vetat om ifall de hade brytt sig om att läsa min journal.

Sist men inte minst: Det finns intyg på att patienten (jag) inte har någon typ av missbruksproblem. Patienten själv säger att ett flertal olika preparat provats utan resultat. En patient som bott i sin egen kropp i hela sitt liv vet vad som funkar och inte funkar. Att som läkare se nedlåtande på en annan människa, särskilt en i behov av hjälp, är så fel att det inte finns ord.

Gissa om jag bytte vårdcentral fortare än kvickt? Nu är jag skriven på en vårdcentral 35 mil från min hemort. Men där behandlas jag åtminstone med respekt! Jag säger inte att jag alltid har rätt, men läkarna på min nygamla VC är i alla fall villiga att diskutera! De lyssnar, de är nyfikna på Ehlers-Danlos, vill lära sig och är flexibla. Som läkare ska vara.

Läkaren på vårdcentralen där jag bor sa också att jag inte borde lyfta tungt och samtidigt att jag är så himla vältränad att jag inte behöver annan smärtlindring än Alvedon… nolljävlakoll!

Jag har återgått till styrkelyft. Drog upp 127,5 kg i marklyft för en vecka sen och är skitstark. Min styrketräning hjälper mig. Stabiliserar kroppen. Ger mig en självförtroende-boost. Jag känner min kropp. Vet vad den klarar och inte klarar. Har en PT som lyssnar och anpassar min träning efter mitt funktionshinder. Hon är fan bättre än läkarna på lokala vårdcentralen!

Livet och kärleken och allt vad det innebär

Min morfaster fyller snart 95, hon ligger på sjukhus, är virrig och starkt smärtpåverkad. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar sitta i bilen i en timme för att åka till henne och hälsa på. Hon känner förvisso igen mig fortfarande men ändå, jag är så splittrad! Hon är sista länken till min morfar, jag tycker så mycket om henne (hon är riktigt skön som svär och lever om, älskar henne för det!) Förhoppningsvis får hon komma hem till sitt eget hem i sinom tid och det kan bli ”som vanligt” igen. Tror förvirringen beror mest på smärtan hon har. Vill bara att hon ska bli bättre!

Varje kväll lägger jag mig i hans säng, hans doft hänger fortfarande kvar där, jag andas, mina hjärtslag saktar ner och jag känner ett enormt lugn. Tänker på honom varje dag, saknar honom så det gör ont ibland. Allt han gav mig. Tryggheten, kärleken, skratten. Jag är så rädd ibland nu. Och det stör mig. Men samtidigt, det fattas ju en bit av mig, inte konstigt att jag haltar…

Kärleken då? Tja… det finns en person jag är intresserad av men i nuläget är jag kluven. Jag har precis lämnat ett nästan 12 år långt förhållande och vill egentligen inte starta något nytt, samtidigt saknar jag sällskap. Ibland. Som introvert vill jag gärna inte ha en annan människa i närheten 24/7. En hund, självklart. Men en människa? Nej tack!

Nåja, det löser sig i slutänden. Det brukar göra det. Saker och ting faller på plats och allting är bara självklart (har jag hört. Aldrig upplevt det själv dock, trots fyra förhållanden, mer eller mindre lyckade… eh… misslyckade. ALLA var misslyckade).

Jaja, just nu fokuserar jag på att inte smälta bort. Mitt hus blir så GALET varmt på sommaren…. Får fixa det. En fläkt eller nåt… 🙂

Phuu…

Ja. Kortversionen av mitt liv just nu?

• Har blivit faster.
• Jobbet.
• Livet.
• Styrka.

Ja. Att jag blivit faster är så sjukt häftigt! Hon är (så klart) alldeles ljuvlig och jag älskar henne! Min bror är så stolt och lycklig att jag blir smittad! Min svägerska är så sjukt bra och hon är min inspiration när det kommer till sista punkten på min kortlista; styrka. Hon är min förebild. Hon är så stark!

Jag tränar 3 dagar i veckan. Har en PT och ett mål. Ett ”orealistiskt” mål om jag varit normal, enligt min PT haha! Min svägerska tar 125 kg i marklyft, mitt mål är 150 kg innan året är slut.

Utöver träningen så har min morfaster på snart 95 haft lite otur senaste tiden och åkt in och ut på sjukhus så jag far hit och dit i Värmland för att hälsa på och stötta och fixa för henne. Hon vill ju så klart inte vara till besvär men jag försöker pränta in i hennes lätt glömska hjärna att det är liksom sånt man gör för familj och de man älskar.

På jobbet är det rätt lugnt på jobbfronten men på kollegefronten desto värre. ”Stretch” sa upp sig. Han orkade inte längre. Jag, som huvudskyddsombud för hela företaget, fick så jävla dåligt samvete att jag inte insåg att han mådde så dåligt tidigare. Det beror inte på oss kollegor, det beror på arbetsuppgifterna i sig. Han ska komma in till kontoret på måndag och allt jag vill är att hålla om honom, typ som en ursäkt. För att jag inte såg hur dåligt han mådde. Jag gillar honom. Ju.

Livet. Ja. Livet. Vad är meningen med det egentligen? 42 enligt filmen men sen då? Jag är 42 och mitt år som 42-åring har varit riktigt jävla kasst om jag ska vara helt ärlig.

Min bästa vän, min krigare, min skugga. Han fick gå vidare utan mig, och jag utan honom. Jag tänker på honom varje dag. Saknar honom varje sekund. Min älskade fyrbenting, han FATTAS MIG!

Känner mig vilsen. Känns som jag precis lämnat ett 12 år långt förhållande och det enda jag behöver är en vän. Inget mer, inget mindre. En vän bara.

Nejdå, jag är inte deprimerad, jag bara saknar honom så inihelvete mycket!

Det löser sig…

Det är lite av ett talesätt i vår familj. För det gör det. Det löser sig.

På ett eller annat sätt.

Antingen att du själv jobbar röven av dig (bästa sättet) eller att det liksom bara händer ändå.

Turnummer, lyckoamuletter eller allehanda typer av böner, det löser sig. Eller inte.

Ja, livet alltså. Upp och ner. Hit och dit.

Just nu är mitt liv fullproppat med karriär, familj och personligt. Det löser sig. Det är mycket nu. Men det löser sig.

Men alltså..? Lägg av nu!? En sak i taget tack!

I onsdags ringde det. Från sjukhuset. Gammelfaster hade ramlat och brutit höften och de skulle skicka henne i ambulans till Karlstad.

Dags att börja kriga mot snåla kommuner för att få henne till ett korttidsboende innan sjukhuset släpper henne! Ingen fara, när det gäller familj är jag en tiger! ❤

Lillebror och svägerskan är just nu på sjukhuset i Stockholm för att välkomna mitt brorsbarn till världen! ❤ Är så galet lycklig för deras skull! (Fick precis besked att svägerskan är igångsatt! Yeay! Det här är så jäkla spännande!)

Trädgårdsröjet är igång, sen är det det där med kaminen då. Den som ska installeras i höst, det behövs bygganmälan och lokalisering av skorstenen. Dessutom behöver jag gå till tandläkaren.

Yeay! Sockertoppsgranen är borta! 😀

Jaja, det löser sig i slutänden. På ett eller annat sätt.

Hur är det med dig då?

Upp å ner å hit å dit

Mitt liv just nu alltså… Det går upp. Ner. Hit. Dit.

Jag är helt enkelt väldigt, väldigt förvirrad.

Saknaden och sorgen efter Lix bor i mitt hjärta och själ. Jag saknar honom så enormt!

Sen har vi kollegan som visar tydligt att han vill vara mer än kollegor. Tills han kommer på sig själv och nästan skamset drar sig undan. Vi är väldigt lika på ett sätt, har erfarenhet av svek och osäkerhet.

Men! I nuläget känns det som jag precis lämnat ett långt förhållande och vill inte studsa in i ett nytt. Å andra sidan längtar jag efter närhet.

Nåja, det löser sig. Jag bidar min tid. Hittar mig själv igen. Landar i förlusten av min livskamrat.

Kul med lite flört på jobbet bara 🙂

Har precis skrivit på avtal med ett gym som ligger 90 sekunder från jobbet. 😀 Väntar på att bli faster, yeay! Testar att stå och gå helt själv, utan min bästa vän. Min bättre hälft.

Fan vad jag saknar honom! ❤

 

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!

Fröken Livrädd och Kärleken

(Titeln är för övrigt även rubriken på en sjukt bra bok av Joanna Rubin Dranger)

Jag har en ny rutin. Varje kväll, innan jag kryper ner i sängen, så lägger jag mig i Lix säng en stund. Den står där, vid fotändan, hans doft finns fortfarande kvar. Jag drar in doften i näsan, känner nästan hans mjuka kropp mot min. Ler. Ibland gråter jag. Hejdlöst eller stilla. Ibland bara ett leende och en varm känsla av all den kärlek han gav mig. Mitt älskade lilla åbäke, du fattas mig!!

Jag klarar fortfarande inte att ta bort hans säng, vare sig den som står i vardagsrummet eller den i sovrummet. Hans vattenskål står kvar. Jag fattar inte, men den går inte att ta bort! Alla täcken, borstar, selar och koppel, ligger i en flyttkartong i källaren. Den kommer alltid vara där tror jag. Han gjorde mig bättre. Hel. Han betydde så mycket för mig, han gjorde så mycket för mig. En hund liksom. Världens bästa kompis! Jag saknar honom så det gör ont ibland men jag vet att jag gjorde rätt som lät honom gå. ❤

Men nu då? När jag måste försöka gå utan honom. Vad händer i mitt liv? Letar fortfarande efter mig själv, utan honom.

Karriären har tagit ett studs uppåt. Den nya VD:n och nya områdeschefen verkar se allt det där jag försökt tidigare chefer att se och uppskatta. Karriären drar fram som en stormvind just nu. Förhoppningsvis syns det i lönekuvertet när lönesamtalen är över. 🙂

Träningen är på gång. Målet att bli starkare än svägerskan (hon är min förebild!) är stark så snart ska jag börja lyfta tungt igen. Skittungt! För det gör hon. 125 kg i marklyft. Jag vill klara 150 kg. Vem vet? Kanske fixar jag det (också)?

Kärleken då? Var hittar man den? Inte på nätet i alla fall. Eller ja, inte jag i alla fall. Gillar att känna folk innan jag släpper taget liksom.

Har två potentiella kollegor. Men jag tänker inte längre än att jag fantiserar bara (pga sjukt jobbigt att bli kär i en kollega på ett pyttelitet kontor).

Kollega 1: Typ 10 år yngre. Som verkar flörta 110% ibland. Å andra sidan är jag sjukt dålig på att skilja på ”vara trevlig” och ”flörta”. Han är väluppfostrad, intressant, omtänksam, positiv och ett riktigt kap (för nån som antagligen är 15 år yngre än jag haha!)

Kollega 2: Lika gammal som min lillebror. Vi är väldigt lika. Han ”flörtar” inte egentligen. Eller ja, blinkningar, höjda ögonbryn, fötter som pekar mot mig (precis som kollega 1) men samtidigt… som jag. Ambivalent.

Alltså. Det där med kärlek är så sjukt märkligt. För mig i alla fall. Har varit i förhållanden tidigare så klart. Men aldrig på mina villkor. Vet inte ens hur det funkar (vet nån det ens?) Så här i efterhand tänker jag att ”lilla gumman, du är ju värd så mycket bättre. Fattar du inte det? (näe)”

Jag längtar. Jag hoppas och tror. Att det finns nån därute. Som är ämnad. Bara för mig.

Han bor i mitt hjärta

Min älskade knasboll, alltid med mig! Det känns så. Att han liksom finns där, i hjärtat. Han gör sig påmind, hela tiden. Jag gråter hejdlöst ibland, ler åt våra minnen, minns hans leenden. Saknar honom så det gör ont.

Vad händer i livet nu då? Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska gå utan honom. Stapplar liksom. Det fattas nåt. Jag har glömt nåt. Känner efter i fickorna att jag har bajspåsar med mig. Till ingen nytta. Egentligen. Det har knappt gått en månad. Han kommer alltid bo där. I mitt hjärta. Han gjorde mig så lycklig i livet, och nu också i döden. Min livvakt. För alltid med mig.

Jag börjar sakta men säkert hitta det som är jag. Självsäker. Stark. Med honom i ryggen. Då känner jag mig trygg.

Ska ta upp styrketräningen igen. Vet att jag mår bra då, när jag får lyfta tyngre än jag tror jag kan.

Försökte hitta fler vänner i en grupp på FB. Gick inget vidare. En kollega (drygt 10 år yngre) muttrade tjurigt att ”Du får väl hänga med mig då!” så jag lovade (i ett svagt ögonblick) att vi skulle ta en AW framöver haha!

Och helt plötsligt, efter fem år på samma position, med en ny (kvinnlig) VD och en önskan att byta jobb, så blir jag erbjuden en annan tjänst i företaget. Resor och mer ansvar (vilket jag förutsätter även resulterar i högre lön). Det blev nån typ av ketchupeffekt sen han försvann.

”Allt har en mening” och ”Vi har dem bara till låns tills vi inte behöver dem längre”… kanske är det så. Jag var inte redo innan. Nu klarar jag allt. För han bor där. I mitt hjärta.

Jag saknar honom fortfarande så jag blir dum i huvudet. Men han är där. ❤ Älskade knastroll!

Är jag inte tillräckligt ledsen?

Det är så konstigt.

Jag trodde jag skulle vara ett vrak. Tårarna sprutande, snoret rinnande och aptiten borta.

Icke. Jag ler och gråter ungefär lika ofta när jag tänker på honom, känner ingenting, äter nästan som vanligt men har samtidigt en känsla av att jag inte är ”tillräckligt” ledsen.

Min bästis. Min själsfrände. Borta. För alltid.

Jag borde ju vara ett handlingsförlamat vrak!

Men jag funkar ju! Varför!?

Vill inte ha någon ny hund. Jag lägger mig i hans säng varje kväll, en liten stund, som för att säga godnatt fast han inte är där. Har svårt att somna på kvällarna, vaknar av minsta lilla ljud i huset.
Fick en gråtattack när jag öppnade en ny ost i veckan, han brukade alltid komma springande vid ljudet av plasten som drogs isär på osten. Han älskade ost!

Får skuldkänslor för att jag inte är mer ledsen. Jag borde vara ett vrak! Varför fungerar jag så ”bra”? Varför?!