Läkare och muskler

Ja, jag har ju flyttat till ett annat län. 35 mil från min födelseort och ”lost in Värmland” typ.

Fick en ny vårdcentral. Tänkte att eftersom de har tillgång till min journal borde det inte vara några problem att få nytt recept på Citodon.

Booooy was I wrong!

Icke sa Nicke. Ingen läkare på nya VC ville skriva ut Citodon, trots intyg från läkare att det inte föreligger någon typ av missbruk. Nä, senaste läkaren tyckte jag skulle gå till sjukgymnast när jag har så ont att jag behöver smärtlindring och att jag istället skulle äta Alvedon i förebyggande syfte.

Jag har några problem med det här.

För det första: När jag har så ont att jag behöver Citodon klarar jag inte av att ta mig nånstans. Inte ens till sjukgymnast.

För det andra: Exakt hur klokt är det att äta Alvedon kontinuerligt? Särskilt med tanke på att patienten har astma och IBS? Det hade läkarna vetat om ifall de hade brytt sig om att läsa min journal.

Sist men inte minst: Det finns intyg på att patienten (jag) inte har någon typ av missbruksproblem. Patienten själv säger att ett flertal olika preparat provats utan resultat. En patient som bott i sin egen kropp i hela sitt liv vet vad som funkar och inte funkar. Att som läkare se nedlåtande på en annan människa, särskilt en i behov av hjälp, är så fel att det inte finns ord.

Gissa om jag bytte vårdcentral fortare än kvickt? Nu är jag skriven på en vårdcentral 35 mil från min hemort. Men där behandlas jag åtminstone med respekt! Jag säger inte att jag alltid har rätt, men läkarna på min nygamla VC är i alla fall villiga att diskutera! De lyssnar, de är nyfikna på Ehlers-Danlos, vill lära sig och är flexibla. Som läkare ska vara.

Läkaren på vårdcentralen där jag bor sa också att jag inte borde lyfta tungt och samtidigt att jag är så himla vältränad att jag inte behöver annan smärtlindring än Alvedon… nolljävlakoll!

Jag har återgått till styrkelyft. Drog upp 127,5 kg i marklyft för en vecka sen och är skitstark. Min styrketräning hjälper mig. Stabiliserar kroppen. Ger mig en självförtroende-boost. Jag känner min kropp. Vet vad den klarar och inte klarar. Har en PT som lyssnar och anpassar min träning efter mitt funktionshinder. Hon är fan bättre än läkarna på lokala vårdcentralen!

Det löser sig…

Det är lite av ett talesätt i vår familj. För det gör det. Det löser sig.

På ett eller annat sätt.

Antingen att du själv jobbar röven av dig (bästa sättet) eller att det liksom bara händer ändå.

Turnummer, lyckoamuletter eller allehanda typer av böner, det löser sig. Eller inte.

Ja, livet alltså. Upp och ner. Hit och dit.

Just nu är mitt liv fullproppat med karriär, familj och personligt. Det löser sig. Det är mycket nu. Men det löser sig.

Men alltså..? Lägg av nu!? En sak i taget tack!

I onsdags ringde det. Från sjukhuset. Gammelfaster hade ramlat och brutit höften och de skulle skicka henne i ambulans till Karlstad.

Dags att börja kriga mot snåla kommuner för att få henne till ett korttidsboende innan sjukhuset släpper henne! Ingen fara, när det gäller familj är jag en tiger! ❤

Lillebror och svägerskan är just nu på sjukhuset i Stockholm för att välkomna mitt brorsbarn till världen! ❤ Är så galet lycklig för deras skull! (Fick precis besked att svägerskan är igångsatt! Yeay! Det här är så jäkla spännande!)

Trädgårdsröjet är igång, sen är det det där med kaminen då. Den som ska installeras i höst, det behövs bygganmälan och lokalisering av skorstenen. Dessutom behöver jag gå till tandläkaren.

Yeay! Sockertoppsgranen är borta! 😀

Jaja, det löser sig i slutänden. På ett eller annat sätt.

Hur är det med dig då?

Upp å ner å hit å dit

Mitt liv just nu alltså… Det går upp. Ner. Hit. Dit.

Jag är helt enkelt väldigt, väldigt förvirrad.

Saknaden och sorgen efter Lix bor i mitt hjärta och själ. Jag saknar honom så enormt!

Sen har vi kollegan som visar tydligt att han vill vara mer än kollegor. Tills han kommer på sig själv och nästan skamset drar sig undan. Vi är väldigt lika på ett sätt, har erfarenhet av svek och osäkerhet.

Men! I nuläget känns det som jag precis lämnat ett långt förhållande och vill inte studsa in i ett nytt. Å andra sidan längtar jag efter närhet.

Nåja, det löser sig. Jag bidar min tid. Hittar mig själv igen. Landar i förlusten av min livskamrat.

Kul med lite flört på jobbet bara 🙂

Har precis skrivit på avtal med ett gym som ligger 90 sekunder från jobbet. 😀 Väntar på att bli faster, yeay! Testar att stå och gå helt själv, utan min bästa vän. Min bättre hälft.

Fan vad jag saknar honom! ❤

 

”Hur är det?”

Ja… jag vet inte riktigt. Flyter med bara.

Ångesten kommer varje söndag. Lix avled en måndag så jag förstår ju var det där ångestpåslaget kommer ifrån. I söndags släppte den inte. Höll mig i ett hårt grepp, vred, klämde åt, tillät mig knappt att andas. På onsdagen släppte den taget och jag blev överlumplad av en sån där attackliknande fulgråt på min lunchpromenad. Var tvungen att sätta mig ner för jag såg inte vart jag gick.

Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken, oavsett jag är på jobbet eller inte. Just nu är jag ensam på kontoret också, det är lättare när kollegorna är här, då hinner jag inte tänka så mycket.

Ibland tänker jag så konstiga tankar… ”Undra om han tänker på mig?” Som om han bara är bortrest. Som om han ens skulle kunna tänka på det viset? Eller vad vet jag? Det kanske han gör? Det kanske funkar så? Jag har aldrig varit död så jag vet inte. Den som lever får se kan man väl uttrycka det?

Hans 12-årsdag närmar sig med stormsteg, kanske är därför ångesten ökat också? Samma dag han fyller 12 ska läkaren ringa och följa upp mitt besök. Funderar på om jag ska be honom om recept både på mer ångestdämpande och mer Citodon. Får mer ont pga ångesten och sömnbristen och jag vill gärna kunna jobba trots allt. Har varken lust eller råd att vara hemma pga smärtor.

Näe, nu måste jag sluta skriva annars kommer jag sitta här och fulgråta igen och det vill jag inte. Gråtklumpen sitter i halsen…

Älskade åbäke vad du fattas mig!

Fröken Livrädd och Kärleken

(Titeln är för övrigt även rubriken på en sjukt bra bok av Joanna Rubin Dranger)

Jag har en ny rutin. Varje kväll, innan jag kryper ner i sängen, så lägger jag mig i Lix säng en stund. Den står där, vid fotändan, hans doft finns fortfarande kvar. Jag drar in doften i näsan, känner nästan hans mjuka kropp mot min. Ler. Ibland gråter jag. Hejdlöst eller stilla. Ibland bara ett leende och en varm känsla av all den kärlek han gav mig. Mitt älskade lilla åbäke, du fattas mig!!

Jag klarar fortfarande inte att ta bort hans säng, vare sig den som står i vardagsrummet eller den i sovrummet. Hans vattenskål står kvar. Jag fattar inte, men den går inte att ta bort! Alla täcken, borstar, selar och koppel, ligger i en flyttkartong i källaren. Den kommer alltid vara där tror jag. Han gjorde mig bättre. Hel. Han betydde så mycket för mig, han gjorde så mycket för mig. En hund liksom. Världens bästa kompis! Jag saknar honom så det gör ont ibland men jag vet att jag gjorde rätt som lät honom gå. ❤

Men nu då? När jag måste försöka gå utan honom. Vad händer i mitt liv? Letar fortfarande efter mig själv, utan honom.

Karriären har tagit ett studs uppåt. Den nya VD:n och nya områdeschefen verkar se allt det där jag försökt tidigare chefer att se och uppskatta. Karriären drar fram som en stormvind just nu. Förhoppningsvis syns det i lönekuvertet när lönesamtalen är över. 🙂

Träningen är på gång. Målet att bli starkare än svägerskan (hon är min förebild!) är stark så snart ska jag börja lyfta tungt igen. Skittungt! För det gör hon. 125 kg i marklyft. Jag vill klara 150 kg. Vem vet? Kanske fixar jag det (också)?

Kärleken då? Var hittar man den? Inte på nätet i alla fall. Eller ja, inte jag i alla fall. Gillar att känna folk innan jag släpper taget liksom.

Har två potentiella kollegor. Men jag tänker inte längre än att jag fantiserar bara (pga sjukt jobbigt att bli kär i en kollega på ett pyttelitet kontor).

Kollega 1: Typ 10 år yngre. Som verkar flörta 110% ibland. Å andra sidan är jag sjukt dålig på att skilja på ”vara trevlig” och ”flörta”. Han är väluppfostrad, intressant, omtänksam, positiv och ett riktigt kap (för nån som antagligen är 15 år yngre än jag haha!)

Kollega 2: Lika gammal som min lillebror. Vi är väldigt lika. Han ”flörtar” inte egentligen. Eller ja, blinkningar, höjda ögonbryn, fötter som pekar mot mig (precis som kollega 1) men samtidigt… som jag. Ambivalent.

Alltså. Det där med kärlek är så sjukt märkligt. För mig i alla fall. Har varit i förhållanden tidigare så klart. Men aldrig på mina villkor. Vet inte ens hur det funkar (vet nån det ens?) Så här i efterhand tänker jag att ”lilla gumman, du är ju värd så mycket bättre. Fattar du inte det? (näe)”

Jag längtar. Jag hoppas och tror. Att det finns nån därute. Som är ämnad. Bara för mig.

Är jag inte tillräckligt ledsen?

Det är så konstigt.

Jag trodde jag skulle vara ett vrak. Tårarna sprutande, snoret rinnande och aptiten borta.

Icke. Jag ler och gråter ungefär lika ofta när jag tänker på honom, känner ingenting, äter nästan som vanligt men har samtidigt en känsla av att jag inte är ”tillräckligt” ledsen.

Min bästis. Min själsfrände. Borta. För alltid.

Jag borde ju vara ett handlingsförlamat vrak!

Men jag funkar ju! Varför!?

Vill inte ha någon ny hund. Jag lägger mig i hans säng varje kväll, en liten stund, som för att säga godnatt fast han inte är där. Har svårt att somna på kvällarna, vaknar av minsta lilla ljud i huset.
Fick en gråtattack när jag öppnade en ny ost i veckan, han brukade alltid komma springande vid ljudet av plasten som drogs isär på osten. Han älskade ost!

Får skuldkänslor för att jag inte är mer ledsen. Jag borde vara ett vrak! Varför fungerar jag så ”bra”? Varför?!

Det går (inte så) bra nu

Näe, mår inte jättebra rent mentalt.

Har ont i huvudet i princip varje dag, illamående och trött. Och jag vet precis varför.

Min älskade vän, min fyrbenta pälsbäbis är en gammal gubbe med svagt bakparti och äter medicin varje dag.

Han leker fortfarande, vaktar fortfarande, är faktiskt fortfarande på alerten, men hans kropp dansar inte lika väl som hans valpiga sinne…

Jag bävar inför dagen han måste gå vidare utan mig. Inte för att han kommer lida, men mitt lidande kommer börja. Och jag är smärtsamt medveten om hur ont (jo faktiskt, fysiskt också) det kommer göra när han går utan mig…

Dessutom har jag en kollega som beter sig … slemmigt. Det började när jag, i förbifarten bara, bekräftade att jag inte bryr mig om min nästa sängkamrat är en man eller en kvinna. Han blänger på mig, typ klär av mig med blicken, och det är galet obekvämt. Uuuh…

Nåja… Saker och ting löser sig. Det är lite tight med ekonomin just nu, 11 000 i veterinärräkningar (efter försäkringen ersatt alltså) men… det löser sig. Med ekonomin. Jag har sparkonton och fonder. Lugn och fin, sitt i båten.

Men stressen över att tiden med min bästis rinner iväg snabbare än jag vill… Skrämmande. Gråter titt som tätt men försöker hitta guldkorn och skapa fina minnen under tiden vi har kvar.

Såja! Tålamod!

Nu så! Min bästis mår mycket bättre! 😀

Han behöver inte gå upp mitt i natten längre, är piggare och tja…. sig själv! 🙂

Tänker ändå på tiden efter honom. Kan jag ens ha hund sen?

Det kliar i ögonen, jag får nässelutslag… fan.

Nåja. Nu är nu och det är rätt himla jättebra faktiskt.

Det enda smolket i bägaren är att jag bjudit in en massa fotovänner till en get-together och den person som tidigare varit som ett syskon, har inte ens svarat. Nåja. Sånt är livet kanske.

Hur är det med dig då? Allt väl hoppas jag!

När man är katastroftänkare

Det är ganska jobbigt ibland faktiskt. Att vara en sån där som målar Fan på väggen innan hen ens knackat på dörrn….

Min älskade livskamrat (ja, jag kallar min hund min livskamrat… och?!) är elva år och har (hade?) vansinnigt ont i sin bogled. Vi har precis börjat en behandling mot hans artros och jag tror han ska dö typ vilken sekund som helst.

Det är egentligen ett helt galet tänk. Han är förvisso pensionär och har ont men pigg och glad och liksom… som vanligt! Han fick sin första behandling i torsdags. Ingenting hände. Förrän nu. Han haltade inte på kvällspromenaden! 😀 Jag har sagt tidigare att han ”ska” bli minst 14 år. Han är 11 nu. Stundtals har det känts som det här är vårt sista år men nu känner jag mig hoppfull igen.

Det värsta är ovissheten. Hur kommer jag reagera den här gången? Det är det värsta med att vara hund(djur)ägare. När dagen kommer. Den där dagen vi inte vill ska komma, vad händer då?

Jag minns fortfarande dagarna mina tidigare hundar gick vidare. Den första pga blodförgiftning efter en operation (10 år gammal), den andra fem år gammal pga avlivning (han skulle inte haft ett värdigt, bra liv). Nu då?
En elvaårig moloss som knappt varit hos veterinären, som får hänga med, som är mattes stora kärlek och som fortfarande lär sig nya grejer. En gammal gubbe. Som snor mackor inom räckhåll (inte hänt sen han var valp), som utvecklat sin selektiva hörsel till expertnivå och som kommer undan med det mesta nu för tiden. ❤

Jag är halv utan honom. Jag vet ju förstås att jag kommer gå vidare utan honom så småningom och bara le åt alla minnen, men hur länge kommer jag gråta den här gången? Hur länge kommer jag ifrågasätta, fundera och ångra mitt beslut (för jag tror det kommer bli mitt, även om jag önskar att han väljer själv)?

Livet går vidare. Och så småningom blir dagarna lättare att gå igenom. Men tills den dagen, den där dagen alla (?) djurägare fasar inför, tänker jag ta till vara varje minut (även om jag blir skogstokig på hans påhitt ibland haha!)