Arkiv för kategorin ‘å hur var det här då?’

Det går (inte så) bra nu

Näe, mår inte jättebra rent mentalt.

Har ont i huvudet i princip varje dag, illamående och trött. Och jag vet precis varför.

Min älskade vän, min fyrbenta pälsbäbis är en gammal gubbe med svagt bakparti och äter medicin varje dag.

Han leker fortfarande, vaktar fortfarande, är faktiskt fortfarande på alerten, men hans kropp dansar inte lika väl som hans valpiga sinne…

Jag bävar inför dagen han måste gå vidare utan mig. Inte för att han kommer lida, men mitt lidande kommer börja. Och jag är smärtsamt medveten om hur ont (jo faktiskt, fysiskt också) det kommer göra när han går utan mig…

Dessutom har jag en kollega som beter sig … slemmigt. Det började när jag, i förbifarten bara, bekräftade att jag inte bryr mig om min nästa sängkamrat är en man eller en kvinna. Han blänger på mig, typ klär av mig med blicken, och det är galet obekvämt. Uuuh…

Nåja… Saker och ting löser sig. Det är lite tight med ekonomin just nu, 11 000 i veterinärräkningar (efter försäkringen ersatt alltså) men… det löser sig. Med ekonomin. Jag har sparkonton och fonder. Lugn och fin, sitt i båten.

Men stressen över att tiden med min bästis rinner iväg snabbare än jag vill… Skrämmande. Gråter titt som tätt men försöker hitta guldkorn och skapa fina minnen under tiden vi har kvar.

Såja! Tålamod!

Nu så! Min bästis mår mycket bättre! 😀

Han behöver inte gå upp mitt i natten längre, är piggare och tja…. sig själv! 🙂

Tänker ändå på tiden efter honom. Kan jag ens ha hund sen?

Det kliar i ögonen, jag får nässelutslag… fan.

Nåja. Nu är nu och det är rätt himla jättebra faktiskt.

Det enda smolket i bägaren är att jag bjudit in en massa fotovänner till en get-together och den person som tidigare varit som ett syskon, har inte ens svarat. Nåja. Sånt är livet kanske.

Hur är det med dig då? Allt väl hoppas jag!

När man är katastroftänkare

Det är ganska jobbigt ibland faktiskt. Att vara en sån där som målar Fan på väggen innan hen ens knackat på dörrn….

Min älskade livskamrat (ja, jag kallar min hund min livskamrat… och?!) är elva år och har (hade?) vansinnigt ont i sin bogled. Vi har precis börjat en behandling mot hans artros och jag tror han ska dö typ vilken sekund som helst.

Det är egentligen ett helt galet tänk. Han är förvisso pensionär och har ont men pigg och glad och liksom… som vanligt! Han fick sin första behandling i torsdags. Ingenting hände. Förrän nu. Han haltade inte på kvällspromenaden! 😀 Jag har sagt tidigare att han ”ska” bli minst 14 år. Han är 11 nu. Stundtals har det känts som det här är vårt sista år men nu känner jag mig hoppfull igen.

Det värsta är ovissheten. Hur kommer jag reagera den här gången? Det är det värsta med att vara hund(djur)ägare. När dagen kommer. Den där dagen vi inte vill ska komma, vad händer då?

Jag minns fortfarande dagarna mina tidigare hundar gick vidare. Den första pga blodförgiftning efter en operation (10 år gammal), den andra fem år gammal pga avlivning (han skulle inte haft ett värdigt, bra liv). Nu då?
En elvaårig moloss som knappt varit hos veterinären, som får hänga med, som är mattes stora kärlek och som fortfarande lär sig nya grejer. En gammal gubbe. Som snor mackor inom räckhåll (inte hänt sen han var valp), som utvecklat sin selektiva hörsel till expertnivå och som kommer undan med det mesta nu för tiden. ❤

Jag är halv utan honom. Jag vet ju förstås att jag kommer gå vidare utan honom så småningom och bara le åt alla minnen, men hur länge kommer jag gråta den här gången? Hur länge kommer jag ifrågasätta, fundera och ångra mitt beslut (för jag tror det kommer bli mitt, även om jag önskar att han väljer själv)?

Livet går vidare. Och så småningom blir dagarna lättare att gå igenom. Men tills den dagen, den där dagen alla (?) djurägare fasar inför, tänker jag ta till vara varje minut (även om jag blir skogstokig på hans påhitt ibland haha!)

Tiden går….

…men bloggen består. Faktiskt. Även om jag stundtals glömmer bort den. Har ju inte så många frekventa läsare dock, men ändå… Jag gillar er, väldigt mycket (vissa av er har jag dessutom lyckats snärja på FB dessutom hehe! 😉 )

Trivs enormt bra i min nya hemstad, i min lilla by, i mitt hus.

Mina kollegor… De är världsklass! Var på jobbmöte i Stockholm i veckan. Åh vad jag INTE saknar köerna! Längtade hem redan innan jag åkt hemifrån till och med! 😯

Ensam tjej på kontoret nu. Bara män i åldern 30 – 65. Det går bra. Inget ”höhö”-ande och bara bra fölk! Gillar’t!

Det är midsommar. Man ska umgås. Det skiter jag i. Just nu vill jag bara vara ifred. Grilla lite, läsa, lösa korsord, fixa i huset och sen dricka lite vin på kvällen. Ingen snaps å sill här inte 😀

Kollar mina pallkragar i princip varje dag. Har nog fått ganska bra styr på mördarsniglarna (vattnar med nematoder från snigelshopen.se) i alla fall 🙂

Har precis planterat om de, det är därför de ser så trötta ut. Ska bli väldigt spännande att se om det är squash eller pumpa som dyker upp haha!

Apropå kollegor så funderar jag ibland på det här med kroppsspråk och vad mina nya kollegor egentligen säger med kroppen… Eller så överanalyserar jag (det är lite mitt signum) 😉 Å andra sidan är det där med storleken på pupiller något man inte kan fejka såatte…. 😉

Men alltså, skit då…

Sökte jobbet som regionchef. Fick det inte.

Bajs.

Jag hade blivit jättebra. Tyckte jag. Men okej, en rekryterare kanske har bättre koll på sånt (jo, det har de haha!)

Jaja, rekryteraren sa i alla fall att de ville behålla mina uppgifter ifall det dök upp nåt som inte var ett sånt jättestort hopp mellan konsult och regionchef. Okej då. Du vet bäst 😉

Jag är i alla fall rätt nöjd med var jag är just nu såatte….

Njuter av känslan att jag varje gång jag ser mitt hus tänker ”Shit! Allt det här är MITT!!” 

Häftig känsla faktiskt 🙂

Vad gör ni?

Själv kollar jag noggrant mina pallkragar. Och det gror. Vad som gror vet jag inte riktigt, de där lapparna jag satt i kragarna har visst blivit blöta…. hrmmmm.. så nu vet jag ingenting längre haha!’

Jaja, det är ätbart i alla fall 🙂

Broccoli!! 😀

 

Ovälkommet

Alltså, jag vet. Man ”ska” ta det som en komplimang när nån är kär i en.

Men jag har såååå svårt att hantera det.

En hantverkare har fallit som en jävla sten för mig. Obekvämt värre.

Vi stod utanför huset. Han stod för nära så jag flyttade mig ett steg till höger. Han flyttade efter. Vi måste sett jävligt komiska ut eftersom vi flyttade runt halva huset på det viset. Jag tyckte han stod för nära, flyttade på mig, han flyttade efter…

Tror inte ens han var medveten om det själv. Han är verkligen jättesnäll och så men jag är inte intresserad och då blir det liksom… Ja, obekvämt så att säga.

Nån som varit med om liknande situation?  Vad fan!?

För övrigt fortsätter jag att ”Smule:a”… Älskar den där karaokeappen!

(Försökte ladda upp en video men det gick inte så klart…) Jaja, shit the same.

Nu är det lördag och imorgon åker jag till morfaster och fikar. Gött mos!

Har ni det bra? Bra. 🙂

Nån som vet vad det här är förresten? Har massor i rabatterna nämligen men har ingen aning om vad det är för nåt…

 

Krackelerad dröm

Det skulle ju bli min dröm. Min dröm som besannades. Ett eget hus. Visserligen trivs jag enormt bra i huset och med grannarna och med nya kontoret och kollegorna.

Men allt fixande. Allt det där som säljaren fuskat med, som jag måste betala hundratusentals kronor för att fixa.

Jag blir illamående av stressen. Egentligen är pengarna inte största problemet, utan det är mest den där känslan av att ha blivit lurad som gnager.

Både säljaren och mäklaren (!!) sa att jag gjort ett bra köp.

Jodå, näe, eller jo, på ett sätt. Huset står still. Har ett tak. Och fyra väggar. Det är varmt (eftersom jag installerat luftvattenpump för över 100 000) och så har jag en trädgård där jag kan odla vad jag vill.

Tur jag lärt mig att se det positiva i saker och ting, tänker att allt jag gör nu är en investering för framtiden. Snart dras det in fiber också (förhoppningsvis innan 4 maj så jag kan se hockey-VM men sån tur har jag väl inte). Huset ökar i värde vilket innebär att jag kan öka på bolånet om jag behöver sen.

Jodå. Det är rätt bra ändå. Har i alla fall fina blommor på altanen men några nya lounge-möbler kommer det inte bli. Nada pengar. Eller ja, pengar har jag ju, men jag vågar fan inte spendera de på ”onödiga” saker nu när jag har huset… The life of a home-owner eller vaddå…? 😛

Känner mig riktigt bra idag. Trots allt.

Vad gör ni då?