Arkiv för kategorin ‘inte så bra skit’

Läkare och muskler

Ja, jag har ju flyttat till ett annat län. 35 mil från min födelseort och ”lost in Värmland” typ.

Fick en ny vårdcentral. Tänkte att eftersom de har tillgång till min journal borde det inte vara några problem att få nytt recept på Citodon.

Booooy was I wrong!

Icke sa Nicke. Ingen läkare på nya VC ville skriva ut Citodon, trots intyg från läkare att det inte föreligger någon typ av missbruk. Nä, senaste läkaren tyckte jag skulle gå till sjukgymnast när jag har så ont att jag behöver smärtlindring och att jag istället skulle äta Alvedon i förebyggande syfte.

Jag har några problem med det här.

För det första: När jag har så ont att jag behöver Citodon klarar jag inte av att ta mig nånstans. Inte ens till sjukgymnast.

För det andra: Exakt hur klokt är det att äta Alvedon kontinuerligt? Särskilt med tanke på att patienten har astma och IBS? Det hade läkarna vetat om ifall de hade brytt sig om att läsa min journal.

Sist men inte minst: Det finns intyg på att patienten (jag) inte har någon typ av missbruksproblem. Patienten själv säger att ett flertal olika preparat provats utan resultat. En patient som bott i sin egen kropp i hela sitt liv vet vad som funkar och inte funkar. Att som läkare se nedlåtande på en annan människa, särskilt en i behov av hjälp, är så fel att det inte finns ord.

Gissa om jag bytte vårdcentral fortare än kvickt? Nu är jag skriven på en vårdcentral 35 mil från min hemort. Men där behandlas jag åtminstone med respekt! Jag säger inte att jag alltid har rätt, men läkarna på min nygamla VC är i alla fall villiga att diskutera! De lyssnar, de är nyfikna på Ehlers-Danlos, vill lära sig och är flexibla. Som läkare ska vara.

Läkaren på vårdcentralen där jag bor sa också att jag inte borde lyfta tungt och samtidigt att jag är så himla vältränad att jag inte behöver annan smärtlindring än Alvedon… nolljävlakoll!

Jag har återgått till styrkelyft. Drog upp 127,5 kg i marklyft för en vecka sen och är skitstark. Min styrketräning hjälper mig. Stabiliserar kroppen. Ger mig en självförtroende-boost. Jag känner min kropp. Vet vad den klarar och inte klarar. Har en PT som lyssnar och anpassar min träning efter mitt funktionshinder. Hon är fan bättre än läkarna på lokala vårdcentralen!

Phuu…

Ja. Kortversionen av mitt liv just nu?

  • Har blivit faster.
  • Jobbet.
  • Livet.
  • Styrka.

Ja. Att jag blivit faster är så sjukt häftigt! Hon är (så klart) alldeles ljuvlig och jag älskar henne! Min bror är så stolt och lycklig att jag blir smittad! Min svägerska är så sjukt bra och hon är min inspiration när det kommer till sista punkten på min kortlista; styrka. Hon är min förebild. Hon är så stark!

Jag tränar 3 dagar i veckan. Har en PT och ett mål. Ett ”orealistiskt” mål om jag varit normal, enligt min PT haha! Min svägerska tar 125 kg i marklyft, mitt mål är 150 kg innan året är slut.

Utöver träningen så har min morfaster på snart 95 haft lite otur senaste tiden och åkt in och ut på sjukhus så jag far hit och dit i Värmland för att hälsa på och stötta och fixa för henne. Hon vill ju så klart inte vara till besvär men jag försöker pränta in i hennes lätt glömska hjärna att det är liksom sånt man gör för familj och de man älskar.

På jobbet är det rätt lugnt på jobbfronten men på kollegefronten desto värre. ”Stretch” sa upp sig. Han orkade inte längre. Jag, som huvudskyddsombud för hela företaget, fick så jävla dåligt samvete att jag inte insåg att han mådde så dåligt tidigare. Det beror inte på oss kollegor, det beror på arbetsuppgifterna i sig. Han ska komma in till kontoret på måndag och allt jag vill är att hålla om honom, typ som en ursäkt. För att jag inte såg hur dåligt han mådde. Jag gillar honom. Ju.

Livet. Ja. Livet. Vad är meningen med det egentligen? 42 enligt filmen men sen då? Jag är 42 och mitt år som 42-åring har varit riktigt jävla kasst om jag ska vara helt ärlig.

Min bästa vän, min krigare, min skugga. Han fick gå vidare utan mig, och jag utan honom. Jag tänker på honom varje dag. Saknar honom varje sekund. Min älskade fyrbenting, han FATTAS MIG!

Känner mig vilsen. Känns som jag precis lämnat ett 12 år långt förhållande och det enda jag behöver är en vän. Inget mer, inget mindre. En vän bara.

Nejdå, jag är inte deprimerad, jag bara saknar honom så inihelvete mycket!

Det går (inte så) bra nu

Näe, mår inte jättebra rent mentalt.

Har ont i huvudet i princip varje dag, illamående och trött. Och jag vet precis varför.

Min älskade vän, min fyrbenta pälsbäbis är en gammal gubbe med svagt bakparti och äter medicin varje dag.

Han leker fortfarande, vaktar fortfarande, är faktiskt fortfarande på alerten, men hans kropp dansar inte lika väl som hans valpiga sinne…

Jag bävar inför dagen han måste gå vidare utan mig. Inte för att han kommer lida, men mitt lidande kommer börja. Och jag är smärtsamt medveten om hur ont (jo faktiskt, fysiskt också) det kommer göra när han går utan mig…

Dessutom har jag en kollega som beter sig … slemmigt. Det började när jag, i förbifarten bara, bekräftade att jag inte bryr mig om min nästa sängkamrat är en man eller en kvinna. Han blänger på mig, typ klär av mig med blicken, och det är galet obekvämt. Uuuh…

Nåja… Saker och ting löser sig. Det är lite tight med ekonomin just nu, 11 000 i veterinärräkningar (efter försäkringen ersatt alltså) men… det löser sig. Med ekonomin. Jag har sparkonton och fonder. Lugn och fin, sitt i båten.

Men stressen över att tiden med min bästis rinner iväg snabbare än jag vill… Skrämmande. Gråter titt som tätt men försöker hitta guldkorn och skapa fina minnen under tiden vi har kvar.

Livet är som det är

Min EDS är värre just nu. Beror på stress och oro.

Min bästis är sjuk och jag är plågsamt medveten om att vi inte har lång tid kvar tillsammans. Eller ja, jag är ju lite ambivalent lagd så…

Å ena sidan är jag väldigt snabb att måla Fan på väggen innan han ens står i farstun, å andra sidan är jag envis, hoppfull och full av tilltro.

Min fyrbenta följeslagare, han som alltid är där. Han som är en så känslig själ, som ger mig så mycket kärlek och glädje. Han är sjuk. Han är (skit)gammal. Haltar lite av sin artros. Har fått diagnosen Cushings syndrom. Har pålagringar i ländryggen. Väcker mig mitt i natten för att han behöver gå ut. Kan hålla sig i nästan två timmar på dagarna. Begränsar mitt liv i viss mån men alltså… Jag gör vad som helst för honom.

Jag förbereder mig på den där dagen. Dagen då jag måste låta honom slippa lida och låta mitt eget lidande börja. Det går rätt bra. För det mesta. Ibland bryter jag ihop och fulgråter så jag tappar andan.

Vem är jag ens utan honom? Halv?

Han är fortfarande pigg och glad även om han stånkar och stönar lite stundtals. Han sover mer. Han äter mediciner och är samma charmiga kille jag känt nu i elva och ett halvt år. Han selektiva hörsel är ”värre” 😉 och han gubbmuttrar, pruttar och snarkar som vilken gammal gubbe som helst. ❤

En dag med Ehlers Danlos

Igår var första gången på väldigt länge jag behövde ta 2 Citodon till natten.

I flera veckors tid nu har jag sovit ”stötigt”.

20.30 – 20.50 Kvällspromenad med hunden.

21.15 Går och lägger mig.

02.37 Väcks av hunden som behöver gå ut.

02.40 – 02.45 Kiss och bajspromenad med hunden

02.50 Somnar om

05.35 Väckarklockan ringer

Ungefär de tiderna, varje dag, i flera veckor. Det sätter sina spår.

Igår var dessutom extra stressig/jobbig. Både mentalt och fysiskt.

Svårt att somna i söndags, skittidigt morgonpromenad med hunden, sen somna om (svårt!) och sen ut på vanlig morgonpromenad.

Åka till jobbet, var där 45 minuter, sen iväg till veterinären för att lämna hunden där. Som den mattegris han är var han inte alls glad åt att bli lämnad så där och jag ville inte lämna honom heller. Men men, tack vare den undersökningen och de testerna han gjorde under dagen kommer jag få reda på varför han nödvändigtvis ska ut och kissa/bajsa så tidigt på morgnarna.

Kom tillbaka till jobbet, hann jobba en halvtimme sen kom ett akutjobb som jag var tvungen att ta. Fysiskt krävande, svårt att hitta platsen och tjock dimma. Ont i armarna och höfterna när jag åkte tillbaka till kontoret.

Sköterskan hade sagt att hunden låg högt upp på prio-listan så jag kunde nog få hämta honom efter lunch.

”Efter lunch” kommer och går. Klockan passerar hemgång för min del och jag tänker att ringer de inte inom fem minuter så åker jag fan till kliniken och hämtar honom!

Då ringde de. Sa att jag kunde hämta honom efter 17.30. Det är ganska långt efter lunch.

Åkte hem och åt. Smärtan i armarna har spridit sig upp i nacken och huvudet, höftsmärtorna eskalerar och sprider sig ner i benen.

Åker tillbaka in till stan för att hämta min lilla pälskling och får med mig orden ”Veterinären ringer dig på fredag om provsvaren och för att diskutera vad hon hittade på ultraljudet”..

Eh, vaaaaa?!?! Hur kan man ens säga så!? Säg att jag får alla svar på fredag istället så jag slipper undra!

Å andra sidan har jag väl redan ställt in mig på att det troligtvis är någon typ av tumör som stör honom. Om det är i binjuren (Cushings syndrom) eller någon annanstans är mindre viktigt faktiskt. Och jag har redan en ”plan” för hans resterande liv. Inga stora operationer eller tunga cellgifter, han får hänga med så länge han är pigg och glad.

Ovälkommet

Alltså, jag vet. Man ”ska” ta det som en komplimang när nån är kär i en.

Men jag har såååå svårt att hantera det.

En hantverkare har fallit som en jävla sten för mig. Obekvämt värre.

Vi stod utanför huset. Han stod för nära så jag flyttade mig ett steg till höger. Han flyttade efter. Vi måste sett jävligt komiska ut eftersom vi flyttade runt halva huset på det viset. Jag tyckte han stod för nära, flyttade på mig, han flyttade efter…

Tror inte ens han var medveten om det själv. Han är verkligen jättesnäll och så men jag är inte intresserad och då blir det liksom… Ja, obekvämt så att säga.

Nån som varit med om liknande situation?  Vad fan!?

För övrigt fortsätter jag att ”Smule:a”… Älskar den där karaokeappen!

(Försökte ladda upp en video men det gick inte så klart…) Jaja, shit the same.

Nu är det lördag och imorgon åker jag till morfaster och fikar. Gött mos!

Har ni det bra? Bra. 🙂

Nån som vet vad det här är förresten? Har massor i rabatterna nämligen men har ingen aning om vad det är för nåt…

 

Äääääntligen!

Semester! Njuter i fulla drag, även om jag onödigtvis vaknar typ halv sju på morgonen… Kan ju bero på att jag går och lägger mig tidigt förstås haha!

Har redan läst ut Burflickan, nu läser jag Snacka snyggt, Kan man dö två gånger och Ivan den Förskräcklige parallellt. Intressant!

Inte blir det mycket gjort. Sökt jobb (håll tummarna är ni snälla!), inspekterat tomten (vem har snott tomtpinnarna?!) och försökt gå långpromenader med hunden. Han är inte riktigt med på noterna.  Går helst och lufsar, nosar lite, pinkar eller bajsar sen vill han gå hem? Vi har precis kommit till stugan och det brukar vara lite si och så med energin hos herrn de första dagarna. Håller tummarna för att han piggar på sig, vill inte att han ska åldras så där snabbt som vissa säger. ”Det går snabbt på slutet”. NEJ! Jag vill inte att det ska gå snabbt! Det ska gå skitlångsamt, han ska ju bli minst 14 har jag bestämt 😉 Fyra år kvar, minst, alltså.

Tre veckor i stugan. Jag behöver det. Och jag inser att jag vill stanna häruppe. För alltid. Det är så TYST! Jag älskar det! Lugnt, stilla, tid för återhämtning och ro i själen.

Det är så mycket skit som händer. Både privat, jobbmässigt och i världen att jag behöver vara här, ifred, med vinden, regnet och stillheten.

Hur har ni det?